DEBATT Våra barn har fattat det: vi håller på att förinta deras framtid. De kräver att vi ska sluta. Vad får de för svar? Löften och ord men i handling nästan ingenting. Tvärtom desperata och populistiska förslag från vår bekväma generation som bara hoppas att protesterna skall gå över så vi slipper förändra något i vår livsstil.
Nu senast från två ledande politiker: ”Vi ökar vår elproduktion med kärnkraft först så kan vi säkert minska elproduktionen från den farliga kolkraften, utomlands, sen, senare, eventuellt”. Dessa politiker vågar inte se sanningen i vitögat, den sanning som våra barn ser.
Det krävs förändringar som har effekt och det nu! Inte ytterligare miljövidriga gruvfält för uranbrytning, inte ytterligare miljöfarliga anläggningar för anrikning, bränsletillverkning och avfallshantering, inte ytterligare presumtiva härdsmältor och kontaminerade landområden, inte ytterligare radioaktivitet i jordens hav och atmosfär, inte ytterligare mängder av avfall som våra barn och barnbarn måste ansvara för.
Nej, stoppa utbyggnaden av raffinaderiet i Lysekil, stoppa planerna på utbyggnaden av Arlanda, stoppa planerna på en gashamn i Göteborg. Höj koldioxidskatten rejält och fördela pengarrna lika till varje medborgare.
Kärnkraft har aldrig varit lösningen på klimatförändringen. Tvärtom. Den civila kärnkraften var resultatet av kärnvapenindustrins behov och är fortfarande så i de kärnvapenförande länderna. Den som tror att Saudiarabiens intresse för kärnkraftverk har något med klimatkrisen att göra är enbart naiv. För varje ytterligare land som bygger upp kärnkraftskompetens ökar risken för ytterligare kärnvapenspridning och därmed risken för ett snabbare slut än vad klimatkrisen kan medföra.
Kärnkraften har aldrig varit en ren energikälla. Uranbrytning ger upphov till svåra skador på landskapet, storskaliga föroreningsutsläpp i vattendrag och radioaktivt brytningsavfall. Uranet skall konverteras och anrikas, processer som genererar stora mängder giftigt, frätande och lågt radioaktivt avfall. Uranet är en begränsad resurs. Med dagens förbrukning beräknas de brytbara tillgångarna räcka cirka 100 år. Kärnkraftverk släpper också ut små mängder radioaktiva ämnen till luften samt påverkar havsmiljön när använt kylvatten höjer temperaturen på havsvattnet. Endast en tredjedel av energin som produceras tas till vara. Avfallet efter produktionen är så giftigt att det måste isoleras i hundratusen år, något som i sig är så absurt och orimligt att den som påstår sig kunna garantera detta snarast bör genomgå mental undersökning.
Kärnkraften har aldrig varit en säker energikälla. Precis som Murphys lag säger ”Om det finns två eller flera sätt att göra något, och ett av dessa sätt leder till en katastrof, kommer någon att göra det på det sättet.”
Sannolikheten för tillbud och olyckor ökar med ökat antal kärnkraftverk. Ett så enkelt samband att även högt betalda politiker borde inse detta. Det som inte får hända händer tyvärr förr eller senare hur avancerade system det än gäller. Senaste exemplet är olyckan med den nyaste modellen av flygplanet Boeing.
Låt teknikentusiasterna fortsätta med sina visioner och teorier, men köp dem inte okritiskt. Alla smarta lösningar kanske inte är så smarta. Zeppelinarna, DDT, det finns många exempel. När det gäller kärnkraften finns det dessutom ständigt ny teknik om hörnet. Fjärde generationens reaktorer, bridreaktorer och fusionsreaktorer, har funnits med i visionerna sedan tidigt femtiotal men hela tiden med ett ospecificerat antal år kvar till dess förverkligande.
Nu är en av dessa kärnkraftsivrare aktuell med teorin att det är psykologiska faktorer som hindrar kärnkraftens verkliga glansdagar (Staffan Qvist i magasinet Filters artikel ”Atompudelns kärna” reds. anm.). Med termen tillgänglighetsbias vill han förklara att människors motstånd mot kärnkraft bygger på att vi endast noterar och minns de stora nyheterna, olyckorna. Sen har han mage att påstå att de katastrofer som har inträffat inte varit så farliga. Jag tvivlar att han har läst nobelpristagerskan Svetlana Aleksijevitjs bok ”Bön för Tjernobyl” eller berättelser från människorna som tvingats lämna sina hem kring Fukushima.
I sin iver att försvara kärnkraftstekniken jämför han den med alla de dödsfall som orsakas av luftföroreningar kopplade till förbränningen av fossila bränslen som kol, petroleumprodukter och i mindre utsträckning gas. Men varför? Det är ju ingen som vill bygga ut kolkraftsproduktionen för att rädda miljön. Det är ju mot de förnybara alternativen som kärnkraften måste jämföras och där har ju marknaden redan gjort sitt val.
Som hängiven doktor i reaktorfysik bör han snarast fundera på hur termen tillgänglighetsbias är tillämplig på honom själv. Det kan vara svårt att inse och acceptera att det man satsat på och fascineras av inte blivit den succé man önskade.
Själv önskar jag att min generations beslutsfattare nu tar våra barns oro på allvar och genomför åtgärder som minskar koldioxidutsläppen omgående.
