DEBATT Sveriges kanske mest hatade man just nu heter Carl Adam Tillberg. En till synes vanlig småbarns-Svensson boende i Norrköping. En som efter att öppet ha berättat om det psykiska och fysiska våld han brukat mot flera av sina kvinnliga partners, blev ett ansikte för förövarna.
När han nu drar sig tillbaka från rampljuset efter massiv kritik är det en förlust för oss alla. En förlorad möjlighet att lyssna, försöka förstå, utkräva ansvar, rehabilitera och inte minst se till att denna berättelse inte blir någon annans.
Min egen styvpappa var en sådan, en dålig man. Eller det var det folk sa. Han var en fullgubbe, en sån som slog kvinnor, en riktig jävla loser. Det var inte så jag mindes honom men det var så jag fick det berättat för mig. Men trots sina brister var han likväl den förste mannen jag kallade ”pappa”. Vad kan jag ha varit? Sex, sju år. En rund liten unge, tystlåten och egentligen ganska blyg.
För de män som hade passerat mitt liv vid det laget var knappast de bästa. Från min biologiska pappa som levde upp till latinoklyschan när han försvann ur min tillvaro, till mina syskon som var upptagna med att leva sina tonår.
Min klippa var och är fortfarande en fantastisk mamma. Ändå fanns det alltid något där i bakhuvudet, en tomhet.
Så när jag läser om Carl Adam tänker jag på honom. Den där fullgubben som var den första och enda som jag självmant kallat pappa. Den där kvinnomisshandlaren som hade ett leende som nådde ända upp till ögonen. Den där luspanka socialbidragstagaren som jag en dag såg i kön till Stadsmissionens soppkök och skämdes för. Han som var så lätt att hata. Pappa.
Idag arbetar jag med unga killar i Fryshuset där vi tränar thaiboxning, hänger, skämtar och snackar. Målet är att bygga deras självkänsla och att stärka dem i deras identitet. Att berätta om allt det där som fastnar i huvudet, i hjärtat och ibland i nävarna.
Och visst är det svårt ibland. Jag ser den strulige, den tystlåtne, den småkriminelle, den arge, den ledsne. De finns alla där, som varsin del av ett spektrum.
Och jag ser honom i dem alla. Inte för att de är dömda att återupprepa sina föregångares misstag hur usel start de än tycks ha fått i livet, utan snarare för att det är så livet ser ut. Vi lever, vi fuckar upp, vi lär förhoppningsvis och kan därigenom växa.
Men jag är bekymrad. Bekymrad över att det vi tror oss se även är det vi dömer andra för. För det är ingen som vet att han, den där strulige, högljudde också är den som reflekterar över mycket. Att han som är en riktig tuffing på utsidan gärna sitter kvar efter samtalen och pratar vidare. Att han som är så stor och lång men även så blyg har värderingar som skulle göra vilken förälder som helst sprickfärdig av stolthet.
Sidor som oftast inte syns. Sådana som är begravda under det vi förringar som ”toxisk maskulinitet”, ”macho” eller ”mansnormer”. Sådant som förkastas med en trubbig retorik som tycks föda det den vill bekämpa.
Han är död i dag. Min första och enda ”pappa”. Han dog ensam på sitt rum på ett vårdhem. Som en skugga av sig själv, som ett skal av det han kunde ha blivit. Som en av alla de där männen som är så lätta att avfärda, hata och kritisera.
Han får ingen sympati, ingen förståelse eller förlåtelse. För sådana som han finns inte det och det är även något jag själv har svårt att ge. Att förlåta. För min mammas skull, för mina syskons skull. Men under allt det där kan jag inte undkomma tanken att han ändå var min första och enda pappa.
