Böcker är värda längre liv, och därför har vi premiär för Boklådan i dag, en sida där vi presenterar andra böcker än de dagsfärska. Det kan bli både kära återseenden och nya bekantskaper – böcker som du hittar på biblioteket, antikvariatet eller kanske ännu närmare.
Epepe är en av de där böckerna som alltid finns på antikvariat, och man skulle kunna dra slutsatsen att den inte är något särskilt eftersom så många har gjort sig av med den. Men jo, Epepe är något särskilt.
Huvudpersonen är Budai, lingvist, på väg till en språkkongress i Helsingfors. Han landar på flygplatsen, åker buss in till stan, det är mörkt och fast han har varit i Helsingfors förut känner han inte igen sig. Vid sista hållplatsen måste han gå av och mittemot den ligger ett hotell. Han går in, en dörrvakt håller upp dörren för honom och han tackar på finska. Men han får svar på ett språk som han inte känner igen alls. Ingen här talar något språk som han känner till – och för en lingvist är det en underlig upplevelse. Staden kan inte vara Helsingfors. Budai antar att han måste ha gått på fel plan av misstag.
Han tar in på hotellet, de tar hans pass i förvar och växlar hans pengar, och ingen förstår hans protester. Hans plan är att lämna den obegripliga staden och åka till Helsingfors så fort som möjligt, men det går inte. Ingen förstår vad han menar och ingen lyssnar ens. Så han blir kvar. Utan att kunna höra av sig till kollegerna på konferensen eller familjen hemma. Den enda människa han får lite kontakt med är en ung kvinna som sköter hissen på hotellet. Hon heter kanske Epepe, men det kan vara Bebe, Tete eller Djedje också. Orden i språket tycks nämligen förändras hela tiden.
Finns det en väg ut ur staden? Jag har läst den här boken ett otal gånger och är fortfarande inte säker. Om Budai hittar hem till slut beror det på att … nej, inga fler spoilers.
Författaren heter Ferenc Karinthy, boken kom ut på ungerska 1970 och på svenska 1980. Budai och hans förlamande situation skildras lite på distans, med en stilla humor. Samhällskritiken är uppenbar, kanske just så allmänmänsklig som samhällskritik behöver vara för att få finnas i ett totalitärt samhälle. Symboliken står i alla fall som spön i backen och det är ett bra regn att vandra i. Om man är språkintresserad blir det ännu bättre – som om Kafka hade varit lingvist. Stanna gärna till nästa gång du ser Epepe i en loppislåda eller i fönstret på ett antikvariat.
