Prästen skar ut hjärtat som fortfarande slog. Därefter lades offret på rygg. Med en detaljerad anatomisk kunskap avlägsnades sedan huvudet med ett vasst snitt mellan två kotor i nacken. Hud, muskler och senor avlägsnades, varpå två standardiserade hål drillades på sidorna av den nu helt frilagda skallen, innan den slutligen träddes upp på en lång, tvärliggande, träpåle tillsammans med de hundratals döskallar som redan hängde där.

De första vittnesmålen om denna brutala sedvänja kom från de spanska conquistadorer som år 1519 nådde mexicaindianernas huvudstad Tenochtitlán inklusive dess stora tempel, Templo Mayor, i nuvarande Mexiko. Spanjorerna berättade om stora träställningar där skallar från tusentals offer hade trätts upp bredvid varandra, som smultron på ett strå. Indianerna kallade anordningen för tzompantli.

Några år senare, när staden hade erövrats, revs tempelområdet och plattades till. På dess ställe lät spanjorerna i stället bygga en helt ny stad: Mexico City. Århundradena gick och kunskapen om dessa tzompantli förvandlades till en myt. På grund av conquistadorernas rykte som notoriska lögnare, inte minst när det kom till att beskriva barbarismen hos de kulturer de hade besegrat, var historikerna tveksamma till om de ens hade existerat.

Tusentals offer
Men 2015, i samband med ett planerat byggprojekt i centrala Mexico City, hittade arkeologer resterna av en sådan tzompantli som conquistadorerna hade berättat om 500 år tidigare.

”Vi hittade hundratals skallfragment, säger Barrera Rodriguez, chef för avdelningen för urban arkeologi vid Instituto Nacional de Antropología e Historia (INAH) i Mexiko, till tidskriften Science.

Därefter hittade de regelbundna hål i marken där man tror att de pålar som hade hållit upp ställningen hade stått. Dessutom hittade man resterna av ett ”döskalletorn”, en konstruktion med en diameter av fem meter bestående av flera rader med skallar som hade fogats samman med ett slags cement.

Forskarna tror att tornen var två till antalet och att de stod framför träställningen som i sin tur tros ha varit 36 meter bred, 14 meter djup och hela fem meter hög.

Inte bara religion
Rituella människooffer har förekommit i nästan alla förhistoriska kulturer. Men ingenstans har de nått upp i den nästan industriella skala som de gjorde i Syd- och Mellanamerika och då framför allt i Tenochtitlán.

För aztekerna, den större grupp till vilken mexicaindianerna hörde, var offren ett sätt att föda gudarna och därmed livet. Utan dem skulle solen inte gå upp och världen upphöra att existera. Många, men inte alla, av offren tros har varit krigsfångar. Men det handlade inte bara om religion.

”Att döda krigsfångar, även i en rituell kontext, är ett starkt politiskt ställningstagande. Det är ett sätt att demonstrera sin makt och sitt politiska inflytande. Det är också ett sätt att kontrollera sin egen befolkning”, säger John Verano, bioarkeolog vid Tulane University, New Orleans, i USA.

Fångar och slavar
Trots att spanjorerna ödelade hela tempelområdet är fynden förvånansvärt intakta. Anledningen till det tros vara att mexicaindianerna byggde området i sju olika faser mellan 1325 och 1521, där varje fas motsvarar en kungs regenttid.

När en ny kung tog vid byggdes nya konstruktioner ovanpå de gamla, vilket har gjort att området kan liknas vid en babusjka, de delbara ryska trädockor där en ryms inuti en annan. Den plats som nu grävs ut tros härröra från tiden mellan 1486 och 1502, det vill säga åren innan spanjorerna anlände.

Analyser av de cirka 200, nästan helt kompletta, skallar som hittills gjorts visar att runt 75 procent tillhörde män i åldern 20 till 35 år. Cirka 20 procent var kvinnor och fem procent barn. Att även kvinnor och barn finns bland de döda stärker vittnesmål från spanjorerna att offren även bestod av slavar som såldes med det uttalade syftet att offras. Allt för att hålla gudarna på gott humör.