På en vägg på redaktionen hängde som vanligt alla sidorna i veckans papperstidningar. Vi gick igenom dem tillsammans innan vi skickade dem till tryckeriet. Och så uppstod diskussion om en rubrik som handlade om en arbetsgivare. Det vore bättre att skriva arbetsköpare, tyckte jag.

En kollega tyckte att arbetsköpare skulle funka på till exempel ledarsidan, där åsikter framförs, men att arbetsgivare var mer neutralt och passade bättre på en nyhetssida. Men vad är neutralt?

Både arbetsgivare och arbetsköpare finns med i Svenska Akademiens ordbok, SAOB. Eftersom arbetet med SAOB har pågått sedan 1852, och man började med ord på A, är de alltså inga nykomlingar. Arbetsgifvare förklaras som ”person som sysselsätter arbetare, i sht inom industri, handtverk l. jordbruk; jfr -egare, -herre”. Exempel på användning från 1865: ”Aftal mellan ’arbetsgifvare’ (företagare, husbonde, ’patron’ etc.) och ’arbetstagare’ (arbetare, löntagare, ’tjänare’ o. s. v.)”.

Arbetsköpare är enligt samma ordbok ”den där mot betalning betingar sig arbetarnas arbete” och exemplet kommer från skriften Normalarbetstiden från 1891: ”Det ligger .. i lönsystemets .. natur, att arbetsköparen (kapitalisten) och arbetssäljaren (arbetaren) alls icke äro likstälda”.

Orden skiljer sig i perspektiv – arbetsgivare tar arbetsgivarens/arbetsköparens perspektiv och betonar en speciell aspekt. Att ge arbete låter som en välgörenhetsverksamhet som den tacksamma arbetstagaren (!) passivt drar nytta av. Och det låter väldigt mycket som om arbetsgivaren, om hen bara inte vore så generös, hade kunnat behålla allt det fina arbetet för sig själv.

Termen arbetsköpare kom som en reaktion på det. Som Friedrich Engels skrev 1883 i förordet till tredje upplagan av Karl Marx Kapitalet: ”Alltså, låt oss en gång för alla begrava den falska ursprungsbeteckningen, detta ohederliga förskönande ord ’arbetsgivare’! Arbetsköpare är kapitalisten – låt oss kalla honom det och inget annat, och det lönar sig, som all sanningsenlighet.”

Ligger det något negativt i arbetsköpare? Nja, det beror på om man anser att det är fel att köpa andras arbete. Det tyckte nog Engels, i varje fall i teorin. Men själva ordet beskriver bara sakligt vad det handlar om: att betala människor för att utföra ett arbete. Och de som tar jobbet säljer sin tid och sitt arbete för att få lön. Därför, tyckte jag, är arbetsköpare det mer neutrala ordet.

Egentligen är det inte en fråga om mer eller mindre neutralt utan om neutralitet i förhållande till vad. Jag ville ha ett ord som inte lade någon värdering i att anställa folk för att jobba, kollegan ville ha ett ord som man inte höjer på ögonbrynen inför och undrar varför vi skriver så. Eller associerar till en ideologi och tänker att nyheterna är någon sorts propaganda. Arbetsgivare är ju det förväntade ordet, det etablerade, som Arbetsförmedlingen, Skatteverket och även fackförbund som LO använder. Medan exempelvis syndikalistiska SAC skriver arbetsköpare.

På så vis är arbetsgivare ett neutralt ord, men inte till innehållet. Man hade kunnat vända på det och säga att den som arbetar ger bort sitt arbete, vanligen mot betalning, och därmed är en arbetsgivare. Och den som anlitar folk som jobbar tar emot arbetet och är alltså en arbetstagare. De gängse benämningarna framställer saken precis tvärtom, och det är ingen slump.

Den här gången slutade det med att vi bytte rubrik helt och hållet. I nyhetsartikeln, som för övrigt handlar om en arbets***are som vill förbättra arbetsmiljön, står det arbetsgivare, som det gjorde från början. Neutralt på ett sätt men inte på ett annat.