Hur är det att komma som döv flykting till Sverige? Med föreställningen Hem vill Riksteaterns Tyst teater lyfta en ofta förbisedd erfarenhet.
Flykt från krig och våld kan antas alltid vara traumatiskt, men vilka ytterligare svårigheter tvingas du hantera om du inte hör? Döva flyktingar är en grupp som sällan uppmärksammas, något Tyst teater, som är en del av Riksteatern, vill ändra på.
– Det finns väldigt många viktiga och tunga berättelser från döva flyktingar, säger Mindy Drapsa, som har regisserat föreställningen Hem, som har premiär på söndag på Fria teatern i Högdalen.
I pjäsen gestaltas fyra öden, sammansatta av berättelser ur verkligheten. Som underlag för manuset reste skådespelaren Amina Ouahid runt i Sverige för att intervjua döva flyktingar.
– Många av flyktingarna kan inte svenskt teckenspråk, och många har inte haft ett språk under sin uppväxt. Det är väldigt mycket ansiktsuttryck och känslouttryck. Det var en stor erfarenhet att få träffa dem, säger hon.
Karaktären Reema till exempel, en 16-årig tjej från Libanon, uttrycker sig i enstaka ord och tydlig mimik, medan en annan rollfigur har en bredare tillgång till språket. Mindy Drapsa berättar att arbetet med föreställningen har varit en utmaning på flera plan: Att hitta ett sätt att gestalta karaktärernas olika språknivåer, att vara respektfull inför verkliga människoöden och samtidigt upprätthålla en fungerande dramaturgi.
– Mitt mål som regissör är att folk ska förstå att alla människor har värde. Det handlar om olika bakgrund, det måste vi ha kunskap om.
För Amina Ouahid har pjäsen gett nya insikter:
– Det är väldigt nära. Min familj är också från ett annat land, men ändå har jag inte riktigt förstått vilken upplevelse de har. Och jag har inte upplevt krig så jag kan aldrig riktigt förstå.
Kan du föreställa dig att inte ha något språk alls?
– Nej. Men vi har sett mycket på videofilmerna med intervjuerna och det är väldigt gripande. Och det är sanna historier, det känns.
Pjäsen spelas på svenskt och visuellt teckenspråk och svenskt tal. En av tre skådespelare är hörande och tolkar de andra två som är döva.
Historierna ensemblen har tagit del av visar att bristande kunskaper hos Migrationsverket och andra svenska myndigheter försvårar för döva flyktingar när de väl kommer hit. Regissören Mindy Drapsa hoppas att anställda vid dessa institutioner ska hitta till föreställningen.
– Det är en tung och tuff pjäs. Teckenspråket har andra konstnärliga sätt att uttrycka sig på, som man får ta del av om man tittar på pjäsen.
