Anders Leicht har arbetat med försvunna personer i över 20 år. Han jobbar framför allt med de fall som blir livräddande sökinsatser och där utgör dementa, äldre och suicidala personer den största andelen av de som försvinner.

– De som är deprimerade och som försvinner av det skälet är 25 procent av våra räddningsinsatser, säger han.

Baserat på statistik kan de som anmälts försvunna delas in i olika grupper – de som troligen utsatts för brott, de som förmodas ha begått självmord, de som förmodas ha gått vilse, personer som är spårlöst försvunna och asylsökande som lämnar Sverige utan att meddela myndigheterna.

Förra året anmäldes 7 100 personer försvunna i Sverige. Några år bakåt i tiden ser det ut på liknande sätt, mellan 7 000 och drygt 9 000 personer har anmälts försvunna per år de senaste fem åren. De allra flesta hittas inom sex månader, men i genomsnitt 30 personer per år återfinns aldrig. Och det är ofta mycket svårt att hantera för anhöriga.

– Det går knappt att sätta sig in i. De lever ju i en otrolig ovisshet. De vet inte alls om den anhöriga är vid liv eller hur försvinnandet har gått till, säger Anders Leicht.

Det finns också de som håller sig undan frivilligt. Varför de gör det går det bara att spekulera i, säger Anders Leicht.

– Det kan vara ungdomar som är i konflikt med någon hemma, det kan vara folk som helt enkelt är trötta på andra människor, de finns någonstans men vill vara för sig själva. Det finns exempel på folk som dragit utomlands under en längre tid och plötsligt poppar de upp igen, säger han.

Det är dock inte så vanligt bland räddningsinsatserna och Anders Leicht själv har varit med om några få sådana fall under sina 35 år som polis. Bland annat en ung man som inte kom hem en dag.

Han mådde dåligt och hade försvunnit från jobbet. Vi hade en aning om var han kunde befinna sig, men det var ett stort område. Efter ett och ett halvt dygn kom han plötsligt tillbaka och ville inte berätta om var han hade varit eller vad han hade gjort.

TT: Hur viktigt är det för anhöriga att den försvunne personen hittas, levande eller död?

– Det är oerhört viktigt. Vi jobbar mycket för att anhöriga ska få ett avslut. Vi har egentligen inget krav på oss att leta efter försvunna personer som är döda, men det görs ändå för de anhörigas skull, säger Anders Leicht.

Omkring hälften av de som försvinner och som aldrig återfinns är asylsökande som reser till ett annat land eller går under jorden, ofta i samband med att de får avslag. De fallen är ofta svåra att utreda eftersom det är troligt att personerna frivilligt håller sig undan.

– De personerna är ju inte försvunna i ordets rätta bemärkelse. Det utesluter inte att de inte kan ha utsatts för brott, men försvinnandena har ofta stor bäring på ett negativt asylbesked, säger Susanne Welander, nationell samordnare för försvunna personer.

– Berörda handläggare får ofta väldigt lite information initialt i dessa ärenden som gör att de inte kan jobba vidare med dem. Det kan till exempel bero på att anmälaren, ofta förordnade gode män eller socialtjänsten, inte har så mycket information att ge. Det gör att en stor del av dessa ärenden är otroligt svårarbetade.