DEBATT Jag heter Olga och är ensamkommande från Ryssland. Jag har bott i Sverige i nästan sju år men kämpar fortfarande för att få stanna här. För mig är Sverige mitt hemland men Migrationsverket tycker annorlunda.

Under tiden jag har bott i Sverige har jag träffat många människor som behöver stöd. Jag har sett hur migrationspolitiken drabbar människor hårt.

Läkarna på Sahlgrenska universitetssjukhuset konstaterar att jag har en livshotande sjukdom, neurofibromatos typ 1, men Migrationsdomstolen skriver i sitt avslag att den inte är livshotande, trots läkarintyg. Hur kan de bestämma att den inte är livshotande utan extra undersökningar och läkarkunskaper? Hur kan de säga tvärtemot läkarna på ett av Sveriges främsta sjukhus?

Sahlgrenska har undersökt mig med magnetröntgen medan Migrationsverket skriver att jag bara spekulerar. Jag har gått på regelbundna läkarbesök i flera år och lämnat DNA-prov som bevisar att jag har den sjukdomen. Här i Sverige har jag fått vård och bra hjälp av sjukvården vilket jag är väldigt tacksam över.

I Ryssland kan jag inte få samma vård och jag får inte jobba med barn utifrån min sjukdom. Här i Sverige ses jag som en duktig barnskötare – och barn, föräldrar och kolleger uppskattar mig för mitt jobb. Jag älskar mitt jobb. Ibland undrar barnen över mina hudfläckar. Jag förklarar för barnen om min sjukdom och att alla människor är olika men lika mycket värda.

Om jag blir utvisad till Ryssland så har jag inte möjlighet att jobba med barn som är mitt stora engagemang. Där blir människor med funktionsnedsättningar mobbade och diskriminerade. Jag kan inte ens gå och bada utan ett läkarintyg om att min sjukdom inte smittar, vilket den så klart inte gör.

Sjukdomen kan för mig i Ryssland leda till döden. Jag har tumörer i kroppen som kan bli cancer och som sprider sig fort. Här i Sverige följs de upp hela tiden, men i Ryssland finns inte den möjligheten.

I Sverige har den tidsbegränsade lagen tagit bort synnerligen ömmande omständigheter som kan vara en möjlighet till att få asyl om man är sjuk eller har en lång anknytning till Sverige. Jag har en allvarlig sjukdom, men också en stark anknytning till Sverige. Jag har jobb här och har till hösten fått plats på universitetet.

Jag följer nyheterna från Ryssland. Jag ser hur hbtq-personer i Ryssland behandlas oerhört illa och hör om hur hbtq-personer i Tjetjenien torteras. Sverige som säger sig vara för mänskliga rättigheter utvisar människor som just kämpar för dessa mänskliga rättigheter. Jag har själv demonstrerat under Pride och stöttat hbtq-rättigheter både här och i Ryssland. Nu utvisas jag till ett land lett av Putin som kriminaliserar all kamp för hbtq-personers rättigheter. I Ryssland mår många hbtq-ungdomar mycket dåligt och många har självmordstankar. Att som till exempel pedagog öppet stötta hbtq-personers rättigheter är olagligt.

I mitt arbete på förskolor här i Sverige så har det varit viktigt för mig att påtala alla barns lika värde och att arbeta utifrån genuspedagogik. I Ryssland är det ovanligt med genuspedagogik. Pojkar och flickor uppfostras på olika sätt.

Jag vill fortsätta kämpa för mänskliga rättigheter här i Sverige och jag vill fortsätta stötta de som kämpar för ett bättre samhälle i Ryssland. Det kan jag göra som bäst om jag får fortsätta min viktiga vård här i Sverige. Jag vill att Migrationsverket inser vilken risk det är att utvisa människor till Ryssland och hur de bryter mot mänskliga rättigheter genom att utvisa utsatta grupper dit.