I förra veckan skrev polischefen i Göteborg, Erik Nord, på Twitter att de svenskar som rest ner till Syrien för att slåss för IS bör bli av med sina svenska medborgarskap. Moderaternas rättspolitiske talesperson Tomas Tobé har argumenterat för samma sak, liksom GP:s ledarskribent Alice Teodorescu. I andra länder, som Danmark och Storbritannien, har det redan hänt att staten valt att dra tillbaka vissa personers medborgarskap. Är Sverige på väg att följa i deras fotspår nu?

Migrationsminister Morgan Johansson och Stefan Löfven har än så länge hållit fast vid att medborgarskap inte ska kunna upphävas, men med tanke på hur svajig Socialdemokraternas migrations- och rättspolitik har varit de senaste åren tror jag inte att det skulle förvåna någon om de har ändrat sig i morgon. Men vad är då problemet? Ska Sverige verkligen tillåta människor som har stridit för en av världens mest fanatiska islamistiska sekter att komma tillbaka och bosätta sig i Sverige? Är det inte som att be om fler terrorattentat?

Det är förstås ett stort problem att det är så svårt att döma personer som rest utomlands för att delta i terrorverksamhet och sedan återvänt. Det är inte omöjligt, i somras dömdes till exempel en person i Sverige som deltagit i folkmorden i Rwanda, men det kräver stora resurser och tar ofta väldigt lång tid att utreda. Men alternativet att låta IS-krigarna stanna kvar och riva deras svenska medborgarskap är ingen lösning.

För det första: rätten till medborgarskap är en del av FN:s mänskliga rättigheter och ingenting som borde vara möjligt att dra in, oavsett vilka hemska gärningar en person må ha begått. Om vi ändrar grundlagen så att det blir möjligt att dra in medborgarskapet för personer som stridit för terrororganisationer blir det betydligt lättare att dra in det även för andra. Nästa steg kanske blir migranter som har våldtagit och mördat, efter det migranter som har begått något som helst brott och till slut kanske vi kommer låta bli att överhuvudtaget ge medborgarskap till dem som inte definieras som ”etniska svenskar”. Vi är förstås långt ifrån där ännu, men lita på att SD kommer göra allt de kan för att föra debatten i den riktningen.

För det andra: Vad ska hända med de personer som blir av med sitt svenska medborgarskap? Många av dem är inte medborgare i något annat land än Sverige och troligt är att det inte är särskilt många länder som kommer vilja ta emot dem. Ett aktuellt exempel är den brittiska kvinna som stridit för IS och som även är medborgare i Bangladesh, Storbritannien har dragit in hennes brittiska medborgarskap men Bangladesh vägrar att ta emot henne.

För det tredje: Är det bättre att låta de här personerna vara kvar i de kurdiska fånglägren där de lever under tortyrliknande förhållanden och där det inte finns något fungerande rättssystem? Förhållandena i dessa läger är dessutom väldigt dåliga. 78 människor, varav många barn, tros ha dött de senaste veckorna på grund av brist på rent vatten, mat och mediciner. Det finns säkert många som ändå tycker att de här individerna borde få stanna i lägren, att de har ”förtjänat” det. Men om vi tror på rättsstaten och att alla människor oavsett vilka brott de har begått ska ha rätt till en fungerande juridisk process så borde det inte vara något alternativ att låta dem stanna.

Det finns också ett barnperspektiv i detta. Bland de svenskar som rest för att slåss med IS och som nu sitter i fånglägren har flera barn. Ska vi låta dessa barn lida för val som deras föräldrar har gjort? I Agenda i söndags intervjuades Rädda barnens Sverigechef Ola Mattsson, som argumenterade för att Sverige har skyldighet att möjliggöra för dessa familjer att ta sig tillbaka till Sverige snarast. Den svenska regeringen, däremot, anser att vi förvisso inte ska dra in någons medborgarskap men att vi inte heller ska hjälpa IS-krigarna att ta sig tillbaka till Sverige. Regeringen menar att det är för farligt att hämta hem dem och att det inte finns fungerande strukturer som möjliggör detta, något som Rädda barnen inte håller med om.

Det handlar om ett trettiotal barn som har fått se och uppleva saker som inga barn borde få uppleva. Det minsta vi kan göra är att försöka få dem tillbaka till Sverige, ge dem traumabehandling och försöka återintegrera dem i det svenska samhället. Om vi inte gör det är risken stor, som Ola Mattsson också påpekar i inslaget, att vi inte bara sviker barnen utan också låter en ny generation växa upp med ett grundmurat hat mot västvärlden, ett hat som så småningom kanske kommer att övergå i våld. Är det verkligen vad vi vill?