Bostadsområdet Vårby gård, mitt i morgonrusningen. En 63-årig man plockar upp något från marken, sekunden senare – en kraftig explosion. Snart ett år efter att mannen sprängdes till döds av en handgranat är brottet olöst.
De som vet hur granaten hamnade på torget förblir tysta och utredningen har lagts ned.
– Man ska inte behöva dö bara för att man åker ner på Ica, för att någon dumjävel har kastat en handgranat, säger Lars Bröms, mångårig polis och utredare.
– Frun pratade om hur nyfiken hennes man var, att han alltid skulle peta på allt, så det var väl självklart att han skulle stanna och lyfta upp den här. Men man ska ju inte behöva dö för att man är nyfiken.
Lars Bröms talar om den 63-årige man som den 6 februari 2018 miste livet i bostadsområdet Vårby gård i Huddinge söder om Stockholm. Klockan var runt 9 på morgonen då mannen och hans hustru cyklade hem över torget efter att ha handlat.
– Frun känner att mannen hamnat lite på efterkälken och vänder sig om. Då ser hon hur han stannar och böjer sig fram och plockar upp något.
Mannen har hittat en handgranat som ligger på marken, mitt i centrum. Det är troligtvis en typ av granat som kommer från forna Jugoslavien. Sprinten är dragen och säkringsgrepen släppt. Men av någon anledning har den inte briserat. 63-åringens rörelse när han plockar upp granaten är vad som krävs för att sprängladdningen ska aktiveras. 3 000 stålkulor skjuts ut mot hans kropp. Skadorna är så svåra att mannen senare avlider.
– En helt, helt oskyldig har fått sätta livet till, konstaterar Lars Bröms, som fick i uppdrag att leda utredningen av dödsfallet.
Det har snart gått ett år sedan händelsen, som blivit en sorts yttersta konsekvens av det kraftigt ökande antalet handgranatsdetonationer i Sverige. De senaste åren har 116 granatattacker inträffat, enligt en kommande studie som SVT rapporterat om. Två människor har dött till följd av dessa – en av dem är just 63-åringen.
Men trots att polisen enligt Bröms gjort ”allt och lite till” har man inte kunnat besvara frågan om hur granaten kunde hamna på torget i Vårby gård.
Polisens teori är att den av någon anledning kastats där natten innan. Två unga män satt anhållna i februari misstänkta för inblandning, men släpptes i brist på bevis. Nu kommer man inte längre, och utredningen har fått läggas ned.
– Det finns ju folk som vet vad det här är, vem det är som gjort det här. Men folk pratar inte, säger Lars Bröms.
Att det är svårt att få människor att vittna är inte unikt för det här fallet. Särskilt i landets socialt utsatta områden – dit Vårby gård räknas – är det många som drar sig för att berätta för polisen vad de vet.
– Man önskar ju att de som varit involverade eller att de som finns i utkanten av dem som har gjort det här skulle ha så pass mycket civilkurage att de berättade för oss vad som hänt. Och att allmänhet som sett något ställer upp och berättar, i stället för att säga att ”jag har inte hört något” och ”jag har inte sett något”, säger Lars Bröms.
TT: Men när man ofta hör att polisen saknar resurser så kanske man inte litar på att ni kan skydda ett vittne?
– Jag förstår det. Samtidigt skulle jag vilja att vi pratar lite mer om arbetet med dem vi verkligen skyddar i dag. Det finns en massa åtgärder man kan göra för att skydda ett vittne.
Att någon utsätts för repressalier efter att han eller hon har vittnat är mycket ovanligt, enligt Bröms. Samtidigt tror han att mer måste göras för att få fler att våga prata. Exempelvis borde vittnens identitet kunna skyddas bättre och man behöver ändra rutinerna under rättegångar, anser han.
– Om jag ska vittna i en rättegång efter en skjutning kanske jag inte ska behöva sitta där ensam i salen. Jag kanske inte ska behöva sitta ute i väntrummet tillsammans med de misstänktas kompisar – systemet är ju barockt egentligen och det är allas ansvar, inte bara polisens.
