Ingen skulle kunna gissa att Aberdin Muhammadi, 19 är hemlös. Han har inga väskor eller påsar med sig, kläderna är rena och håret ser nytvättat ut. Vi möts på ett kafé i Stockholm. Han har varit utan bostad i ett år.

– I somras sov jag på en gräsmatta vid Sätrabadet med en kompis. Det var oftast ingen där. Ibland köpte vi alkohol för att hålla oss varma, berättar han.

Aberdin har gjort en lång resa sedan han kom till Sverige för tre år sedan, i oktober 2015. Han har nästan tappat räkningen på hur många ställen han bott på men tror att det rör sig om fyra eller fem.

Formellt blev han utan bostad när han fyllde 18, då Botkyrka kommun, där han bodde då, inte längre hade ansvar för honom. Han lyckades genom en kontakt hitta en familj i Gävle som han bodde hos i tre månader. Men Aberdin kände sig ensam där och oroade sig för vad han skulle göra om och när det tredje avslaget kom.

Han bestämde sig för att flytta till Stockholm, där det fanns ett nätverk med afghaner som var i samma situation som han och visste mer om vad han hade för alternativ. Att hitta bostad blev svårare än vad han hade trott.

– Oftast sover jag hos en kompis som bor hos Stadsmissionen. Ibland åker jag till mina vänner i Uppsala eller Gävle. I värsta fall, om jag inte hittar någonstans att bo sitter jag på nattbussar eller tåg hela natten.

Sina saker förvarar han hemma hos en kvinna som han träffade i kyrkan i Rinkeby, som också hjälpt honom med skor och jacka.

Svårt med koncentration

På dagarna går Aberdin på språkintroduktion på Plusgymnasiet på Kungsholmen.

– Jag försöker gå på lektionerna men de dagar jag inte sover hos kompisar orkar jag inte. Det blir svårt att koncentrera sig.

Det tredje avslaget kom för sju månader sedan. Men med gymnasielagen öppnades en ny chans och Aberdin sökte uppehållstillstånd igen i september. Han fick besked om att det skulle dröja 6–13 veckor innan han fick svar. När vi träffas har det gått mer tid än så.

De som sökt uppehållstillstånd enligt gymnasielagen har egentligen rätt att få ekonomiskt bistånd från socialtjänsten. Men Aberdin har varit utan dagersättning i fem månader, varför vet han inte riktigt. Utan några fyra sista siffror kan han inte heller få stöd från CSN. Han äter lunch på skolan och middag hos vänner eller inte alls.

– Mitt liv är inte på riktigt just nu. Jag måste bara överleva. Det är bra att tiden går fort så att jag dör snart. Det finns många som är snälla och hjälper mig men ibland kan de inte hjälpa. Sverige är bra för dem som har jobb. Inte för oss som fått avslag. För oss är det kaos.

Får han avslag igen planerar han att försöka ta sig till Frankrike. Aberdin har hört att det kan vara lättare där, även om han inte vet säkert.

– Jag åker hellre dit och väntar i ett år till på att få ett nej än att åka tillbaka till krig. Afghanistan är jättefarligt. Det faller bomber och dör människor varje dag där.

Han vågar inte hoppas på ett ja från Migrationsverket.

– Men om jag får uppehållstillstånd ska jag studera, hitta jobb, betala skatt och bli bilmekaniker.

Lång kö

Enligt Migrationsverket ska alla ansökningar vara klara kring jul. Totalt har 11 600 ansökningar kommit in. Av dem har 3 406 fått bifall och 1 879 fått avslag hittills. (27 november).

Jonas Wihlstrand, socialchef på Stockholms Stadsmission, hoppas att Migrationsverket ska lyckas hålla handläggningstiden så att fler ungdomar kan komma ut i socialtjänstens ansvar och få boende. Men han är inte alltför optimistisk.

– Erfarenheten hittills är att allt tagit mycket längre tid än vad de har sagt. Men man kan alltid hoppas på en ketchupeffekt. Det här är ju någonting som påverkar ungdomarna dramatiskt, säger han.

Ingen vet exakt hur många av de ensamkommande som är hemlösa. Men Stockholms Stadsmission har för närvarande en kö på 73 personer till sina boenden, där de för närvarande har cirka 300 ungdomar, placerade antingen i fadderhem eller annat boende. 86 procent av dem är från Afghanistan och 80 procent är mellan 18 och 20 år gamla.

Enligt Jonas Wihlstrand har Stockholms Stadsmission ett bra samarbete med Stockholm stad, samtidigt som han är oroad över hur Sverige har hanterat den här gruppen och att myndigheter är så dåligt samordnade.

– Under mina 20 år i socialt arbete har jag aldrig varit med om något liknande. Den resa många av dessa ungdomar gjort sedan de kom till Sverige tror jag många gånger är långt värre än den de gjorde hit – med alla motsägelsefulla beslut, och hur de flyttas runt.

I sin verksamhet Baba möter Stockholms Stadsmission även allt fler unga vuxna i hemlöshet som är papperslösa.

– Trycket på den verksamheten ökar extremt mycket just. Vi vet också att många av dem som får nej på sin ansökan utifrån gymnasielagen kommer att hamna där, säger han.

I Baba ingår just nu 200 personer men Jonas Wihlstrand tror att de papperslösa i Stockholm är många fler än så. Stockholms Stadsmission hjälper till bland annat genom om att informera dem om vad det innebär att leva som papperslös i Sverige och vad som gäller vid återvändandeprocessen. Trettio procent kommer tillbaka in i systemet igen för att något gått fel i utredningen.

– Många ungdomar förstår inte besluten de fått. Papperslösa har väldigt små chanser att få stanna i Sverige. Då gäller det för oss att vara korrekta i vår information så att ungdomarna kan fatta egna beslut för en långsiktigt hållbar livssituation.

Äter på skolan ibland

Ahmed, 18 år, kom till Sverige i november 2015. Efter tre avslag är han i dag både papperslös och hemlös sedan två månader tillbaka. Han omfattas inte av gymnasielagen och kan därför inte ansöka igen. Vi träffas i Kulturhuset, Sergels torg – en av de platser han går till för att få tiden att gå.

Första avslaget kom i december 2016, två dagar före nyår. Andra och tredje avslagen kom samtidigt. Men när det var kan Ahmed inte säga.

– Mitt huvud fungerar inte längre. Jag kommer inte ens ihåg vad jag åt i går.

Migrationsverket förväntar sig att Ahmed lämnar Sverige och åker till Afghanistan, där han inte bott på många år. Han har fått två kallelser till återvändandesamtal.

– Jag vill inte åka tillbaka till Afghanistan. Jag har förlorat tre år av mitt liv här, gått i skolan, lärt mig svenska och träffat människor här, säger han.

När hans telefon ringer står det ”Älskling” på displayen. Det är Ahmeds flickvän Maria. De träffades på skridskobanan i Kungsträdgården. Det var innan Ahmed fick sitt första avslag och fortfarande var hoppfull.

– Jag gick i skolan, tränade på gym, simmade, åkte skateboard och skridskor varje dag. Men efter mitt första avslag förändrades allt.

Samma dag som han fyllde 18 fick han flytta ifrån sin fadderfamilj och förlorade samtidigt sitt stöd från socialtjänsten, handläggare och god man. Just nu har han ingen ekonomisk ersättning alls. Han har kvar sin plats på en gymnasieskola i Stockholm men orkar oftast inte gå dit.

– Jag går dit ibland för att äta men jag orkar inte studera. Jag kan inte tänka på någonting när jag vet att jag inte har någonstans att bo och inte får stanna i Sverige. Jag kom hit för att få ett bra liv men det här är ett jättedåligt liv. Det är därför så många tar livet av sig, för att de inte orkar mer.

Fem eller sex nätter i veckan sover Ahmed i kyrkor genom projektet Värme och vila. Då sover han tillsammans med 10–15 andra asylsökande ungdomar i en sovsäck på ett liggunderlag på golvet.

– Men de öppnar inte förrän klockan 21 så innan dess har jag ingenstans att vara, säger han.

Sover på golvet

Elin Morén är samordnare för Värme och vila, som drivs av den ideella organisationen Ny gemenskap. Just nu erbjuder de övernattningsmöjligheter i fem olika lokaler i Stockholms stadskärna till unga ensamkommande mellan 18 och 25 som befinner sig i asylprocess och inte har någonstans att bo.

– Vi jobbar mycket för att skapa en trygg miljö där sovandet ska vara det viktigaste. Därför är det viktigt att det är tyst efter klockan 23. Hemlösa skolungdomar behöver sova för att kunna gå till skolan och få livet att gå ihop, säger Elin Morén.

De flesta övernattande går i skolan, antingen på språkintroduktion eller ett nationellt gymnasieprogram och omfattas av gymnasielagen. Vanligen får asylsökande 61 kronor per dag från Migrationsverket. Men många står utan inkomst på grund av olika ”byråkratiska kullerbyttor”, som Elin uttrycker det. Även om de har rätt till stöd från socialtjänsten, till exempel, kan det ta tid eftersom de har rätt att utreda dem som ansöker om stöd – något som kompliceras av att det inte går att göra hembesök om man inte har en adress.

Elin säger att stämningen brukar vara god, även om det också finns en stor trötthet och hopplöshet.

– De lever i en extremt utsatt miljö med små framtidsutsikter, ensamhet, inga ekonomiska medel och stora risker för att bli utnyttjade. Många utsätts för rasism i offentliga miljöer och blir erbjudna både att köpa och sälja droger dagligen. Ändå gör de allra flesta inte det. Många har en otroligt stark inre motståndskraft och klarar sig mycket bättre än de borde, med tanke på deras situation, säger hon.

Att vistas på en lugn plats som Värme och vila gör det lättare att förbättra sin situation, menar Elin. Flera hon mött har tagit sig vidare till ett familjehem eller en bättre situation.

– Vi vill inte att de ska behöva sova på provisoriska platser på kyrkogolv, utan vill hellre stötta och vägleda dem till en annan situation. Hos oss får de ett nätverk vilket leder vidare till andra möjligheter.

Fick uppehållstillstånd

Några veckor efter vår intervju hör Aberdin av sig och berättar att han har fått uppehållstillstånd. Han är fortfarande hemlös men nu öppnas en ny väg in i samhället.

– Det känns jättebra. Nu har jag rättigheter och kan jobba och studera.

Ahmed har efter vår intervju fått en fadderfamilj. I övrigt är hans situation oförändrad.

Fotnot: Ahmed och Maria heter egentligen något annat.