Släkt och familj är samlade kring granen, och alla förväntar sig klappar. Men måste man verkligen ge till varenda en? Och är det okej att strunta i klapparna utan att framstå som en snåljåp?
– Viktigast är att man ger av rätt anledning, säger etikettexperten Mats Danielsson.
Många brottas med kraven på att tillfredsställa allas förväntningar, och det gäller särskilt i en tid med många olika familjekonstellationer.
– Det handlar om både dina barn, mina barn, våra barn, dina föräldrar och mina föräldrar, säger Mats Danielsson.
Det första och enklaste rådet är helt enkelt att prata med varandra inom släkten: Ska vi ge varandra klappar över huvud taget eller avstå? Vilka ska få och till ungefär vilka summor?
– Många skulle se det som en befrielse att bestämma detta på förhand. Då slipper man också gåvor från mer avlägsna släktingar som en faster eller morbror och känslan av ”Oj då, hur ska jag nu återgälda det här?”.
Det är heller ingen plikt att ge till varenda släkting, även om man skulle fira julen tillsammans. Den närmsta familjen bör man förstås uppmärksamma, men i övrigt gäller bara att försöka komma överens.
Ur etikettsperspektiv är det också viktigt att överenskommelsen görs i rätt ordning.
– Jag kan exempelvis inte ringa min syster och säga: ”Jag köper ingen klapp åt dig i år”: Säg i stället: ”Du behöver inte köpa något till mig i år, för jag tycker det är onödigt”. Sedan får jag hoppas att hon säger samma sak.
Man kan också bestämma att bara ge julklappar till barnen, men inte mellan de vuxna.
– Detta att leta presenter som ingen egentligen behöver blir lite konstlat. Många tycker kanske att man konsumerar i onödan, och det syns ju också i den stora mängden annonser på begagnatsajter efter jul.
Viktigt är också att givandet inte utvecklas till en tävling, vilket exempelvis kan ske mellan mor- och farföräldrar eller föräldrar som är separerade.
– Om du ger bara för att visa att du KAN ge är du helt fel ute etikettsmässigt. Givande ska ske för att du VILL ge. Om föräldrarna sedan har olika ekonomiska resurser gäller återigen att man får prata om det.
Någon kanske också tycker att givaren är snål, men att påpeka detta är förstås helt otänkbart ur etikettsynpunkt.
– Oavsett gåvans värde ska du alltid visa att du är tacksam.
En gåvas värde avgörs inte heller av vad den kostar, påpekar Mats Danielsson. Det går lika bra att skänka en upplevelse, eller något personligt.
– Om jag fick en gammal bok med etikettregler från 1800-talet skulle jag bli jätteglad, även om den bara kostat tio kronor på ett antikvariat. Jag skulle uppskatta det mer än ett tusenkronorsvin.
Julklappens historia
Ordet ”julklapp” kommer av den gamla svenska seden att givaren smög fram till mottagarens dörr och klappade ljudligt på dörren, för att sedan slänga in gåvan och springa därifrån.
Inom de högre stånden var det däremot vanligare att man gav varandra nyårsgåvor. Denna tradition har i sin tur romerska rötter, och finns omnämnd i Norden för första gången på 1000-talet. Så småningom trängdes nyårsgåvan ut och ersattes av julgåvor.
Första gången julklappar i sin nuvarande form finns omnämnt i Sverige är 1731. Under 1700-talet delades klapparna ut av en person utklädd till julbock. I slutet av 1800-talet togs denna roll över av jultomten, som i sin tur är en blandning av den gamla gårdstomten och det givmilda helgonet Sankt Nikolaus.
Källa: NE med flera
