Hallstahammar. Surahammar. Gladhammar. Svenska ortsnamn skvallrar om ett land som inte alltid har varit ett högteknologiskt paradis, om ett land som reste sig ur enorm fattigdom med hjälp av järnet, malm som bars ur urberget och förvandlades till rikedomar till ett pris som var lite högre än någon hade tänkt sig. Sverige gick från att vara ett av Europas fattigaste länder, ett ställe som den som kunde lämnade, till ett av världens rikaste på några generationer. Sveriges tidiga nittonhundratalshistoria är berättelsen om ett land på gränsen till revolution, om svält, social oro och politisk omvälvning.

En av de viktigaste förklaringarna till förvandlingen var en generation intellektuella, de flesta med rötter i överklassen. De importerade idéer från ett Europa som skakats av revolutioner och uppror, som under trycket av framför allt arbetarrörelsen i Sverige och länder i närheten tvingade fram vittgående politiska reformer.

– Jag kommer från Gladhammar.

Jag står i en skogsbacke, ser Vätterns strand. En tant i blommig klänning står vid min sida. Jag har varit här förut. Ellen Keys Strand.

– Jo, jag växte upp på ett bruk, säger tanten. Det Sverige jag växte upp i finns ännu. Det är Sverige.

Hon plirar på mig.

– Ellen, säger hon.

– Jag anade det, svarar jag. Jag växte också upp i ett brukssamhälle. Vi har liknande rötter. Förutom att du är överklass.

”Dumma idéer”
Ellen Key. Hon borde få större plats i vår historia. En av våra största författare. Kanske viktigare än August Strindberg och Selma Lagerlöf. En radikal liberal som i dag skulle hamna långt till vänster på den politiska skalan, om än fläckad av det sena 1800-talets föreställningar om folk och ras. Hon var offer för idéer som betraktades som vetenskap, men som vi i dag ser som en ideologisk felåkning, vilket hon inte var ensam om. Under en lång tid betraktades rasbiologi som en vetenskaplig sanning på samma sätt som vi i dag accepterar teorin om big bang eller klimathotet. Aleksandra Kollontaj var en annan tidig feminist som omfattade samma tankar.

– Kollontaj gillade jag aldrig. En liten snärta, säger Ellen.
Jag skrattar till. Kollontaj, en snärta?

– Ni är ju likadana? undrar jag. Ellen fnyser.

– Ja, jag hade också dumma idéer. Det där om folket och det biologiska urvalet var helt fel, säger hon. I dag förstår jag det. Men under det sena artonhundratalet var såna idéer självklara. Den som avfärdar mig bara för dessa tankar får lov att avfärda det mesta från den tiden. Men kommunism?

En fiskebåt stävar mödosamt förbi på vattnet framför oss.

– Hon var ju kommunist, säger Ellen.

– Ja? undrar jag retsamt.

Ellen fnittrar.

– Men rasism? Det är ju skit, säger jag.

Ellen skakar på axlarna. Hon är inte mer ansvarig än någon annan.

– Jag tycker att alla är ansvariga jämt, mumlar jag.

Omsorg om de svaga
De flesta stora ideologierna har sina rötter i det sena artonhundratalet. Socialism. Liberalism. Konservatism. Det har egentligen inte hänt så mycket. Ellen Key kallade sig socialist men var snarare vänsterliberal – moraliskt radikal men politiskt borgerlig. Den starkaste politiska kraften i vårt samhälle under förra seklet var folkrörelserna, som bars fram av socialdemokratin och facket, men även av liberala rörelser. Och att liberala tänkare också betydde mycket för den samhällsomvandling som ledde fram till det moderna Sverige.

Ellen Key var modernitet. Trots alla konstigheter var hon förnuftets röst i en tid av patriarkalt trams.

– Jag hade en del fel. Men du får inte glömma vad jag har betytt för det här landet.

Det är sant. Hennes bok Barnets århundrade har översatts till mer än 25 språk. En av de viktigaste förklaringarna till Sveriges succésaga är den kollektiva liberalism som hon förespråkade. Yttrandefrihet. Kvinnors rättigheter. Det är paradoxalt, men det hon stod för var ett borgerligt ansvarstagande som går att se som cynism, men som egentligen är omsorg. Den starkas omsorg om den svaga.

– Sluta fjanta, fortsätter Ellen. Det jag snackar om är grundläggande rättigheter. Demokrati. Feminism. Alla människors rätt.

Jag nickar. Ellen Key var en av de första svenska humanisterna. En människa som tyckte typ rätt grejer utifrån den tid som hon levde i. Lagom radikal. Lagom farlig. I dag skulle hon ha ett barn med Jonas Gardell. Och det är inte dåligt.

Kollektiv och individ
– Jag växte upp i ett samhälle där ingen var sin egen herre. Eller dam. Du som är uppvuxen på en bruksort vet. Du vet, säger hon.

– Klart jag vet, svarar jag. Det är därför jag lyssnar på dig. Men du såg ju. Hur bruket malde ner människor. Du såg vad maskinerna gjorde.

Hon tittar på mig.

– Det var ju därför jag gjorde det jag gjorde. Jag ville ge människor ett annat liv.

Det som på avstånd verkar komplicerat är enkelt på nära håll. Individen förutsätter kollektivet. Kollektivet förutsätter individen. Ellen Key ville väl. Jätteväl. Hon är en av den svenska litteraturhistoriens viktigaste namn. Det är möjligt att säga att hon är en av de viktigaste orsakerna till att ett modernt, demokratiskt tänkande fick rot och fäste i vårt land, samtidigt som hon går att se som en särartsfeministisk överklasskärring.

Det som fascinerar mig med henne är just det. Att jag inte vet.