Alla som någon gång tagit politisk ställning vet hur mycket energi som går åt till att hantera konflikter mellan olika intressegrupper. Sällan handlar det om strider med ens meningsmotståndare. Istället ägnas tid och kraft åt att argumentera med personer och grupper som egentligen står väldigt nära i sina åsikter, men som i sina krav på perfektion och sin iver att driva sina egna hjärtefrågor ständigt missförstår varandra.

Nyligen uppstod ett bråk som gjorde mig bedrövad. På kort tid har minst tre kända feministiska, antirasistiska aktörer raljerat över, och pratat illa om, gruppen veganer. Det har inte varit oprovocerat, och vissa falanger inom veganrörelsen har en hel del att ta itu med. Djurrättsaktivister har reagerat på bilder och anekdoter som involverar konsumtion av animaliska produkter och gått till aggressiva personangrepp. Det är oförlåtligt och skadar rörelsen.

Vad som gör mig mest ledsen är att de drabbade driver Instagramkonton med tiotusentals följare som får se printscreens på dessa angrepp och sedan poster med nedlåtande kommentarer om veganer. När jag kontaktade en av dessa feminister framkom det att hon stöttar djurrättsrörelsen och veganismen, men att dessa aggressiva påhopp triggar motreaktioner. Så ingen sida vinner.

Nu låter det som att jag kommer säga ”inte alla veganer”, men jag vill rikta kritik mot de djurrättsaktivister som går till publika angrepp mot kända feminister som äter kött. I en utopisk värld vore alla feminister naturligtvis veganer, men om vi menar allvar med vår rörelse måste vi undvika att kasta skit på en allierad som inte lever upp till högt satta krav på perfektion.

För jag vet att få veganer är antifeminister, men det finns en tendens hos veganer att diskvalificera en feminist som inte även är vegan. Få feminister skulle försvara djurindustrin, men det finns en tendens hos feminister att beskylla veganer för att värdera djur över människor.

En annan återkommande intressekonflikt är den mellan djurrättsrörelsens och urfolksrättsrörelsens. I mina nätverk pågår diskussioner om det, och vi halkar alltid in i att belysa det potentiellt oförenliga istället för det gemensamma. Ofta handlar det om onyanserade argument från djurrättarna och en misstro från urfolksaktivisterna. Vita veganer upplevs som ”white saviors” som vill förbjuda samer att hålla renar. En aktivist jag diskuterat mycket med säger att om förtryckaren höjer handen så höjer du din i självförsvar. Som vit vegan måste du vara medveten om din historiska maktposition och dess arv. Men vi glömmer vår gemensamma kamp mot den globala köttindustrin, skövlingen av Amazonas, landgrabbing, exploatering och monokultur.

Jag vet att dessa konflikter kan föra oss framåt. Problemet uppstår när vi glömmer bort den gemensamma fienden och bränner ut oss med interna strider, misstro och krav på perfektion. I slutet av årets valrörelse gick en del vänsterpartister till attack mot Fi och menade att våra ”bortkastade röster” skulle gynna SD, detta trots att ingen skulle vinna mer på Fi i riksdagen än V. Tydligare än så blir det knappast.