Den marxistiske professorn och kulturgeografen David Harvey sa på en föreläsning att det är lättare att få folk att föreställa sig världens undergång än kapitalismens undergång. Det brukar kallas Tina, myntat av Margaret Thatcher – There is no alternative. Hur mycket det än talas om alla kriser och kollapser vi står inför blir det som att tala om vädret: visst, det är för jävligt, men det är som det är.

Ändå ligger spänningen och vibrerar alldeles under ytan och ibland nästan längtar jag efter utbrottet, som när partnern till en våldsam man till sist provocerar fram slaget hon ändå vet ska komma. Lugnet före stormen kan kännas så outhärdligt att vad som helst är att föredra, till och med ett krig. Reaktionen vid ett krigsutbrott beskrivs också ofta som en karnevalskänsla. Äntligen händer något! tänker folket och går ut och firar. Sen kommer offren och lidandet och alla vill att kriget ska ta slut.

Hur beredd kan man då vara på den verkliga katastrofen? Hur många var det som under 1920-talet väntade sig den stora Wall Street-kraschen? I USA blev en ekonom utskrattad när han i god tid försökte slå larm om den kommande Lehman brothers-konkursen. Och den här sommarens extrema hetta var det väl ingen som upplyste oss om i förväg, fastän experterna sen blev snabba med sina slutsatser om att den var ett utslag av klimatkrisen. När rekordvärmen vandrat in genom de tjocka stenväggarna i vår hyreskåk förvandlades lägenheterna till ugnar, otjänliga som bostäder, och eftersom marknadens alla fläktar hade sålt slut i ett nafs kontaktade hyresgästerna den allmännyttiga värden, men fick svaret att de endast kunde erbjuda extra värmeaggregat i händelse av extrem kyla. Går det då alls att varna människor för en annalkande fara?

Nej, men konsumtionen ger oss ledtrådar. Konsumtion är lösningen på allt, även på den globala miljöförstöringen. I min stadsdel sägs finnas en överrepresentation av rödgröna, som får sina avlatsbrev i utbyte mot att de handlar klimatsmarta och exklusiva matvaror i svindyra ekoprettobutiker, där varje tomat har sin egen berättelse och de inte ens behöver skämmas över suv:en de parkerat utanför eftersom det nu finns eldrivna stadsjeepar för ängsliga miljösamveten.

Men när allt fler upplever konsumtionen som ett krav och kapitalismen trots upprepade finansiella injektioner, ansiktslyft och kostymbyten ändå inte kan dölja sina skavanker, när förskrivningen av ångestdämpande och antidepressiva läkemedel stadigt ökar och neuropsykiatriska diagnoser tas emot som glädjebesked eftersom vantrivseln äntligen får en legitim ursäkt – när alla dessa symtom uppträder samtidigt, varför låter vi då vansinnet fortsätta?

Kanske för att många ännu har en magisk tro på att kapitalismen kommer att lösa även detta, så som den alltid har gjort genom att först skapa problem för att sen profitera på kortsiktiga lösningar som i sin tur orsakar nya problem. En gång var världen så stor och människan så liten. Men nu har kapitalets globalisering gjort vår värld så liten att den nästan är förbrukad. Och kapitalismen är tuppen på dynghögen.