Senare har konstnärer och kulturarbetare hyrt lokal här. Vad pratar vi om? Ett kulturhus i Berlin? Nej, det gamla bussgaraget på Södermalm.

Just nu rasar väggarna. T-Rexliknande maskiner har nafsat bort taket på Söderdepån, eller Söderhallen, som den brukar kallas. De distinkt högkantiga och originellt dragspelsliknande formerna i grått och blått ut mot Tegelviksgatan är borta. Här och där sticker nåt smashat element fram ur högarna av krossad sten på övre plan.

Om så där en sex år eller så ska det stå sju kvarter med runt 1 200 inflyttningsklara lägenheter här. Det ger en bild av hur stor och vidsträckt Söderhallen är. Lite fler hyres- än bostadsrätter kommer det att bli.

I snitt flyttar närmare 50 personer till Stockholm, varje dag. Det gör regionen till en av de fem snabbast växande i Europa. Och alltfler unga stockholmare blir vuxna. Självklart behöver alla ha någonstans att bo.

Under bussarna

”Persikan är i dag ett industrikvarter med SL:s bussdepå som en barriär i området.” Så står det på Stockholms stads hemsida. Och i folkmun har Söderhallen ibland kallats för ”Söders fulaste hus.” Men en helt annan känsla för den originella byggnaden som stod klar 1955 och skapades av arkitekterna Erik Vestergren och Cyril Marcus, det har kompositören Jonas S Bohlin: – Där satt jag och jobbade med operan Tristessa, ofta också på nätterna. I ett trettio kvadratmeter stort rum med råbarkade cementväggar, högt i tak och stora fönster. Två våningar ovanför mig körde bussarna in i garaget och fick taket att gunga. Jag älskade verkligen hela det där huset.

Den punkinfluerade Tristessa har queer-tema och är högst aktuell i #me too-debatten (men skrevs en bra bit före), spelas nu på Kungliga Operan i Stockholm och ses som en förnyare av konstarten. Med kapacitet att engagera en publik som annars inte brukar gå dit. Föreställningen har också fått stor uppmärksamhet internationellt.

För Jonas S Bohlin var det viktigt att få sitta på ett ställe där han kunde få arbeta ifred och koncentrera sig på verket som han har skapat med Torbjörn Elensky och Ann-Sofi Sidén. Det arbetet tog honom sju år. Han fortsätter:

– Det fanns också ett stort värde i att andra konstnärer arbetade i Söderhallen, där fanns en stor förståelse och respekt för varandras arbetsprocesser.

Slitet med atmosfär

En av dem var konstnären Rickard Sollman. När han och flera klasskamrater hade gått ut Konsthögskolan i Stockholm, sökte de tillsammans efter arbetslokaler.

Ett år senare, 1997, hittade de Söderhallen som låg inne i stan och där det fanns möjligheter att invändigt bygga om efter behov. Då bildade de ateljéföreningen Söderhallen med Rickard Sollman som ordförande:

– Vi fick vara i det gamla skrädderiet där vår hyresvärd Storstockholms Lokaltrafik, SL, tidigare hade tillverkat alla uniformer för sin buss- och tågpersonal. Och intill låg en stor repetitionslokal med scen där SL:s orkester hade hållit till. Ja, det var ett helt unikt ställe.

Miljön, med de bastanta cementväggarna, ljusinsläpp genom stora fönster och rymd, gav ett tiotal medlemmar i ateljéföreningen både arbetsro och inspiration. Och så var det en viktig sak till – hyran.

Förhandlare med koll

Konstnärerna fick veta från början att huset skulle rivas någon gång i framtiden och att SL inte skulle satsa något på renovering. Men det bidrog till att hyran blev överkomlig. Dessutom fick ateljéföreningen Söderhallen först ett kontrakt med besittningsrätt.

Ett sådant avtal betydde rent konkret att den tid, den energi och de pengar som medlemmarna i föreningen initialt lade ner för att till exempel bygga väggar och inreda sina ateljéer var en hållbar investering – de kunde helt enkelt inte bli uppsagda med kort varsel då.

– SL såg det som ett misstag att vi hade fått besittningsrätt när rivningen kom närmare. Men det gav oss ett bra förhandlingsläge, berättar Rickard Sollman.

Försökte ni stoppa eller flytta fram rivningen?

– Nej, svarar han och skrattar lite, det var sådant som man gjorde på 70-talet. Men vi var bra på att förhandla. 2004 gick vi med på att sluta treårs-avtal istället, på villkor att SL stod för alla våra elkostnader. Och lite senare fick vi skadestånd som innebar hyresfritt för oss i ett och ett halvt år. Det berodde på att vårt nya kontrakt löpte vidare efter utflyttningsdatum, alltså hösten 2017.

Hängiven konsten

Söderhallen var Rickard Sollmans arbetsplats i drygt två decennier. Jonas S Bohlin kom in 2010 via sin vän och kollega, konstnären Ann-Sofi Sidén och fick hyra hennes rum där i andra hand. Då hade beställningen från Operan i Stockholm på Tristessa precis kommit. Och han var väl medveten om att det nu gällde att satsa allt.

En hel del konstnärer, precis som Jonas S Bohlin, arbetar år efter år med sina verk. Långt ifrån alla får stipendier eller blir kommersiella succéer, många jobbar dubbelt eller extra för att ha råd att utöva sitt yrke. Och skapa kulturellt värde åt andra.

– Det finns ju ingen uppdragsgivare som kan betala för all den tid det tar att skriva och tonsätta en hel opera. För mig tog det alltså totalt sju år, konstaterar Jonas S Bohlin.

Nu hoppas han att publiken strömmar till och att det internationella intresset för Tristessa resulterar i flera uppsättningar utomlands.

Före flytten var Jonas S Bohlins hyra för rummet hos SL 1 800 kronor i månaden. Rickard Sollman betalade totalt 2 300 kronor för sin ateljé där. Sedan 1997 och än i dag, är Sollman beviljad ett så kallat ateljéstöd på 1 000 kronor i månaden från Stockholms stad.

Det har höjts till 1 500 kronor för nya sökande och heter numera ateljé- och studiostöd. Fler konstnärer än tidigare har dessutom rätt att få det numera. För dem med små marginaler och högre ateljéhyra räcker pengarna kanske inte så långt men Rickard Sollman ser ändå stödet som ett regelbundet och viktigt tillskott.

Avsked och lots

En kväll i oktober förra året hade ateljéföreningen avslutningsfest i Söderhallen. Här var också en del andra konstnärer och kulturarbetare som inte var med i föreningen men som hyrt rum i andra delar av huset.

– Genom åren hade vi vant oss vid att datumet för utflyttning hela tiden ändrades och sköts på framtiden, säger Rickard Sollman. ”De kommer att få bära ut mig med stövlarna före.” Så hade jag alltid tänkt. Men nu var slutet här på riktigt. Självklart förstår jag behovet av bostäder men sådana här byggnader görs inte längre. Det är ett stycke oersättlig historia som försvinner. Jag tycker det är sorgligt att det får ske.

Jonas S Bohlin minns också avslutningsfesten som en rätt dämpad och vemodig tillställning:

– Många av oss hade sökt Konstnärsnämndens tioåriga stipendium och fått avslag dagen innan. Flera med mig stod där och då också utan lokal. Det gjorde det hela dubbelt så tungt.

Han berättar också om en berest och utrikes regissör som vid ett tillfälle besökte byggnaden och blev helt till sig: fanns det verkligen en sån här miljö i finputsade Stockholm? Han hoppades att beslutsfattare kunde se värdet av det.

Under våren 2017 fick ateljéföreningen Söderhallen hjälp av Katrin Behdjou Arshi som jobbar som kulturlots på Stockholms stads kulturstrategiska stab. I hennes arbete ingår till exempel att matcha föreningar som söker lokal med fastighetsägare.

– Jo, hon hittade en fin lokal som arkitekten Ralph Erskine har ritat i Slakthusområdet nära Globen och där kunde vi få treårs-kontrakt. Hyran skulle ”bara” bli ungefär dubbelt så dyr som Söderhallens men var ändå ansedd som låg. Det vill alltså säga de första tre åren, betonar Rickard Sollman.

Han förklarar: – Efter det var det osäkert om det ens gick att fortsätta få hyra eller om hyran kanske skulle höjas rejält.

Han tackade nej för egen del. Bara en person från Söderhallens gamla ateljéförening tackade ja till villkoren och lokalerbjudandet, enligt Rickard Sollman. De andra föreningsmedlemmarna, de som tidigare hade verkat i SL:s byggnad, hittade senare andra lokaler och föreningar. Inklusive honom själv.

Spårvägsmuseet som också fanns här, planerar att inviga sina nya lokaler i Norra Djurgårdsstaden under 2020 och bussarna har fått ett nytt hem tvärs över vattnet i Hammarby Sjöstads Fredriksdalsdepån.

Efter att Söderhallen tömts på hyresgäster och innan rivningen satte igång, var lokalena övergivna i ungefär ett år. Åtråvärd koppar i rör slets bort utan tanke på asbestinnehåll, en del andra illegala verksamheter uppskattade de tomma och inte särskilt välbevakade lokalerna. Polisen hittade till och med en hand i byggnaden, som kanske kan bringa mer ljus över ett mordfall för många år sedan.

Kulturella värden

Söderhallen har en lång historia av konstnärlig och kreativ aktivitet – från SL:s egen orkester till ateljéföreningens konstnärer och andra kulturarbetare i huset. Men hur är det med detaljplanen för de sju nya bostadskvarteren? Har det tagits någon hänsyn till det här kulturella värdet i området? Finns det planer på att till exempel bygga konstnärsateljéer, replokaler för musik eller teater här?

Det korta svaret på den frågan är nej. Däremot kommer de som bor eller besöker det nya området att till exempel kunna handla mat och gå på kafé.

Men ungefär ett stenkast från de kommande bostadskvarteren ligger Solidaritetshuset som haft verksamhet här sedan 1982, med medlemmar som bedriver folkrörelsebaserat solidaritetsarbete eller kulturell verksamhet. Solidaritetshusets ekonomiska förening äger huset och har valt att erbjuda lokaler till överkomlig hyra även för mindre bemedlade föreningar: runt 2 900 kronor per kvadratmeter och år, inklusive värme och städning med mera.

Det gör att Solidaritetshuset ofta får förfrågningar om de hyr ut lokaler. Men behovet har visat sig vara större än tillgången.

En sak är klar – det behövs fler politiker, fastighetsägare och stadsplanerare som främjar kulturarbetares villkor. För vem vill leva utan konst?