Carl Bildt som utrikesminister. Det var idén förra gången det talades om en regering där C, L och MP skulle ingå. Det var efter valet 2002. Dessa tre partier plus KD var på väg att bilda minoritetsregering. För att accepteras av M hade man idén om Bildt som utrikesminister.

Förhandlingarna mellan de fyra partierna hade gått smidigt – de borgerliga hade en samarbetskultur som kändes befriande för miljöpartisterna efter år av förhandlingar med stöddiga och i vissa fall otrevliga sossar. Men just när säcken skulle knytas till så flydde centerledaren Maud Olofsson till en presskonferens för att berätta att Centern skulle hoppa av. En kristdemokrat skrek ”bullshit” så det ekade i korridorerna!

Den tänkta blågröna regeringen skulle avveckla såväl förmögenhetsskatt som värnskatt och införa sänkt skatt på hushållstjänster. Man var beredd att ta bort skatterabatten på fackavgifter, höja bolagsskatten, minska försvarskostnaderna med sex miljarder under mandatperioden och fullfölja den gröna skatteväxlingen med tre miljarder årligen. Bland annat.

Allt avslöjas i boken Rödgrön reda, av Lennart Olsen, som var med under hela processen. Olsen är dessutom den ende som var med under alla de femton budgetförhandlingarna (1998–2002) mellan S, V och MP. Själv var jag språkrör de första två åren.

Det var folkpartiledaren Lars Leijonborg som tog initiativet till förhandlingarna. Idén hade han fått efter det att han, jag och Centerns dåvarande partiledare Lennart Daléus flera år tidigare stått i ett hörn under en kungamiddag och känt oss som främmande figurer i det monarkistiska sammanhanget. Det var just där, och just då, jag suckade över hur jobbigt det var med stöddiga, oförskämda sossar som vi i MP hade budgetsamarbete med. Sossarnas förmåga att förhandla så att alla kände sig som vinnare var obefintlig. Något liknande skymtade fram när Leijonborg och Daléus mer eller mindre högt suckade över Moderaternas självbild. Skulle inte vi tre någon gång kunna frigöra oss från de stöddiga?

Detta tillfälle förvarade Leijonborg i minnets arkiv. Så han tog, efter valet 2002, initiativ till samtal med MP:s språkrör Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. Dessa hade surnat till på Göran Persson (S) som vägrat erbjuda dem statsrådsposter. För nu hade regeringsmedverkan blivit mål för de grönas ledning.

Göran Persson beskriver i sina memoarer hur han frågar Peter Eriksson om MP förhandlar med borgarna samtidigt som de samtalar med Socialdemokraterna. Peter Eriksson förnekar, men smygtagna bilder i kvällspressen avslöjar alltihopa några timmar senare. ”Jag blev ursinnig” skriver Persson. MP hade minsann fått socialdemokratiska stödröster. Inte minst därför att språkrören före valdagen lovat att aldrig släppa fram M eller KD till makten.

Den här gången talas inte om grön medverkan i en regering där KD ingår. Alltid något. Men Centern har blivit alltmer nyliberalt sedan sist. Och Bildt lär väl vilja bli utrikesminister om det kniper. Hjälp!