Det är en vanlig vardag i oktober och Rågdalens skogsträdgård ligger öde. En man promenerar med sin hund. Änderna småkvackar i Kräppladammen och bortanför skogen hörs bilarna susa förbi. Hade inte skördesäsongen börjat lida mot sitt slut skulle odlingen bjudit på både vanliga och lite mer exotiska läckerheter – vinbär, aronia, gojibär, saskatoon, körsbär och ostronskivling.

Havtornen verkar ingen bry sig om, de orangea bären lyser trotsigt mot det grågröna bladverket. Kanske är de helt enkelt för motsträviga för att plockas. Sänks blicken upptäcker man kvarblivet ätbart även i markskiktet – oregano, nässlor och ängssyra. Ett sömnigt Edens lustgård på gränsen mellan Stockholm och Huddinge kommun.

En del av livsstilen

År 2009 studerade Margaretha Odberger permakultur på Södertörns högskola. Tillsammans med vänner ville hon göra något praktiskt för klimatet och kommande generationer genom att sätta matfrågan i fokus. Det resulterade i den gerillaodlade skogsträdgården Rågdalen och senare den laglydigare varianten på Stockholms universitet. Under Earth week 2010 fick de i uppdrag att visa en tillfällig skogsträdgård på det sistnämnda stället, vilket innebar att växterna de sponsrades med aldrig grävdes ner. När evenemanget var över flyttades de till Rågdalen, nära Margaretha Odbergers hem.

– Vi fick ätbara perenner till ett värde av 20 000 kronor alldeles gratis. Vi satte dem vid dammen. Ur ett permakulturperspektiv är det ett väldigt bra läge. Man ska lätt kunna skörda eller vattna när man har vägarna förbi. Skogsträdgården blir en del av livsstilen, för oss ligger den på vägen till tunnelbana och matbutik.

Allt som planterats i ätbara skogar är inte menat att stoppas i munnen. En hel del som odlas är systemuppehållande och drar till sig pollinerare och andra nyttodjur. Tanken är att försöka efterlikna naturen – ju större mångfald, desto mer resilient är ekosystemet. Bekämpningsmedel och konstgödsel är förbjudet i den här världen, in sekter och djur bekämpas inte. Istället bjuds de in till lekfullt samarbete. En murknad ställning, som tidigare upplät sina åldrade slanor åt störbönorna, fyller sitt syfte och får i takt med nedbrytningsprocessen ge nytt liv åt andra organismer.

Hållbara ekosystem förbereds och balans uppnås utan hierarkier. Människan är ett verktyg, här för att hjälpa till. Också under mark arbetas det i det tysta, mikroorganismer bryter ner kvarlämnade växtdelar och rötter.

Tidskrävande arbete

I skogsträdgårdar fokuserar man på system som sköter sig själva i så stor utsträckning som möjligt. Därför odlas buskar, träd, perenner och självsående annueller. Även ettåriga grönsaker går att hitta, framför allt i etableringsfasen då exempelvis pumpa och potatis är bra att fylla ut tom yta med. Den överblivna grönmassan, både trädens löv, knölarnas blast och förmultnande rötter blir sedan till fin kompost.

Skogsträdgården blir självgödslande och har en hög kolinbindningsförmåga. Nedbrytningen blir högre ju mer syre som släpps in. Därför gräver man inte i jorden så kolet växtdelarna byggts upp av blir kvar. Det skapar en humus som likt en tvättsvamp suger åt sig fukt och näring, vilket gör att Rågdalen klarar även extremtorra somrar, som den nyss passerade, bra. Men myten att det lövskogsinspirerade ekosystemet skulle vara skötselfritt vill Margaretha Odberger slå hål på.

– Det finns många fördelar med skogsträdgårdsodling – den är hållbar, den biologiska mångfalden är stor, skördetiden är lång och sträcker sig från vår till höst och pågår i vissa fall även under vintern. Men att den skulle vara skötselfri … Nej, det stämmer inte. Det tar mycket tid att anlägga och planera. Har du använt dig av fel design kommer det att sluta med lika mycket jobb som i en vanlig köksträdgård.

Den som är intresserad bör gå en kurs. Kunskap, liksom drivkraft och intresse, är viktigt och Margaretha Odberger tycker att skogsträdgårdar lämpar sig bäst som gemensam stadsodling eftersom den då inte blir så tidskrävande.

Men det gäller att anpassa planeringen efter var man är. I stadsmiljö är det till exempel viktigt att beskära rätt för att undvika att grenar dras ner. Om grenvinkeln är för brant uppstår då fläkskador och trädet dör.

Universitets skogsträdgård har haft problem med att växter trampats ner och skördats för hårt. Människor urinerar på det som är tänkt att ätas upp och man har hittat stöldgods.

– Det är en utsatt miljö. Men ju finare vi gör det, desto mindre förstörelse blir det. Om folk känner sig hemma på platsen sköter de sig, säger hon.

Öppet för alla

Rågdalens skogsträdgård är i dag en ideell förening och en del av Rågsveds naturreservat. Hit är alla välkomna enligt texten på anslagstavlan vid ingången.

Man meddelar också att planer finns på att utöka odlingarna och att platsen är till för alla så länge man respekterar den och skördar varsamt.

Nytt för i år är Naturskolan som i somras anordnades med hjälp av bidrag från Naturskyddsföreningens miljöfond. Grundidén med projektet är att knyta ihop bostadsområdena Rågsved och Huddinge för att överbrygga de sociala klyftorna. Att skapa en träffpunkt och kontakt mellan familjer med olika bakgrund.

Odling var sekundärt och smögs in i samtalen. Samtidigt som halsband tillverkades av naturmaterial, nedfallna grenar täljdes och maten grillades delades kunskaper och tankar.

– Ungefär sextio personer slöt upp. Det är kul när folk upptäcker en ny värld som ligger så nära hemmet.

Anpassat för rullstol

De sociala och pedagogiska aspekterna är, tillsammans med miljöperspektivet, viktigast för skogsträdgårdar på små arealer, menar Margaretha Odberger. Genom att vistas i Rågdalen får människor på ett enkelt sätt en koppling till naturen.

Rågdalen är till för alla och har handikappanpassats så gott det går. Gräset i gångarna klipps för att en rullstol lätt ska komma fram.

För att kunna skörda krävs kunskap och utbildning om de olika arterna och deras roll i den ätbara skogen. En del växter, som kärleksört och myskmalva, är från början vilda fleråriga grönsaker som den oinvigde odlar för prydnad i rabatten. Många blir förvånade över att de går att äta.

Rent utseendemässigt har Rågdalens och Stockholm universitets ätbara skogar inte mycket gemensamt. Skogsträdgårdar kan utformas på många sätt.

– Det är ingen skrivbordsprodukt. Man måste anpassa sig efter platsen, ingen är den andra lik. Universitetets odling sköter vi under juni och augusti då vi har sommarkurser. Folk skördar på övriga tider, men ogräsrensning och annat prioriteras bort, säger Margaretha Odberger.

Odling i olika nivåer

Designen har blivit mer vildvuxen och koncentrerad på en ”våning”. Annars odlar man i olika nivåer, med växter som skiljer sig i höjd, för att så mycket solljus som möjligt ska nå de plantor som behöver det. Universitetets skogsträdgård syns också mer än Rågdalens.

– Folk vill ha en traditionell visningsträdgård och undrar varför det är så mycket maskrosor. De förstår inte att växterna har sin funktion och att det måste se stökigt ut. Vi behöver ha den designen eftersom vi inte har möjlighet att sköta om det bättre.

Gräset är också riktigt kortklippt, anpassat för studenter i stadskläder, och gångarna är bredare. Läget skiljer sig också.

Universitetets odling ligger i söderslänt, på sina ställen i zon 1, medan Rågdalens är skuggigare och kallare. Till skillnad från den tjocka, styva leran i Rågdalen är jorden på universitetet lätt, sandig och varm.

Bara tunnelbanan binder dem samman, kan tyckas. Men trots de många skillnaderna finns en gemensam grundtanke – omtanken om djur och miljö där människan är en del av helheten.