DEBATT IPCCs nyligen utgivna rapport redogör noggrant för hur klimatpåverkan vid 1,5 graders uppvärmning fortfarande är mycket mindre än vid 2,0 grader. Dessvärre misslyckas sedan IPCC, än en gång, med att ta upp de djupgående oundvikliga följderna av att minska utsläppen både för att klara 1,5 och 2,0 grader. Vi kan framställa saken hur vi än vill men ytterst är klimatförändringarna en fråga om ransonering.
Ansvaret för de globala utsläppen riktas i hög grad mot livsstilen hos ett relativt litet antal stora utsläppare – bland dem professorer och klimatakademiker.
Nästan 50 procent av de globala koldioxidutsläppen orsakas av aktiviteter från omkring 10 procent av världens befolkning och ökar till 70 procent från 20 procent av invånarna. Bestäm en gräns för fotavtrycket per capita hos de 10 procent som släpper ut mest koldioxid, motsvarande en genomsnittlig europeisk invånare, och de globala utsläppen skulle kunna begränsas med en tredjedel inom ett eller två år.
IPCC bortser från denna enorma ojämlikhet i utsläpp och väljer i stället att begränsa sina policy-råd så att de passar fint med den rådande ekonomiska modellen.
Detta innebär att man gör sig i hög grad beroende av att avlägsna koldioxiden ur atmosfären senare under detta århundrade, när dagens seniora forskare och politiska beslutsfattare antingen är pensionerade eller döda. Att måla upp sådana framtida ”negativa utsläppsteknologier” för att bidra till att uppnå det praktiskt taget omöjliga 1,5-gradersmålet är kanske förståeligt, men en sådan överflyttning av ansvaret mellan generationerna är också vad som präglar IPCCs råd beträffande 2-gradersmålet.
För att verkligen begränsa utsläppen i linje med 2-gradersmålet krävs en omvandling av samhällets produktionskapacitet som påminner om Marshall-planen. Den arbetskraft och de resurser som används för att förse de fossilkrävande levnadsvanorna hos de översta tjugo procenten behöver snabbt växlas om till att leverera ett koldioxidfritt energisystem.
Inga extra eller mycket stora hem, stadsjeepar, business- och förstaklassresor med flyg eller mycket höga konsumtionsnivåer. I stället borde nya nollenergihus byggas, befintliga bostäder modifieras, offentliga kommunikationer expandera enormt och den fossilfria elektrifieringen öka fyrfaldigt.
Parisavtalet noterar hur det tar längre tid för fattigare länder att bli fossilfria, vilket höjer ribban ytterligare för Storbritannien, USA och andra rika nationer. Till och med för 2-graders-målet pekar siffrorna för sådana länder mot fossilfri energi kring 2035-2040 och för fattigare länder ett decennium senare.
För 1,5-gradersmålet behöver en sådan ”verklig” begränsning kompletteras med negativa utsläpp i planetär skala. Medan IPCC:s 1,5-gradersrapport korrekt understryker det brådskande behovet av att utforska dessa spektakulära teknologier fortsätter den att vara rädd för den ekonomiska elefanten som dominerar rummet. Innan IPCC (och samhället i allmänhet) är beredda att medge den väldiga ojämlikheten i konsumtion och därmed utsläpp kommer temperaturerna att fortsätta att stiga förbi 1,5 och 2 grader –och därmed testamentera till framtida generationer ett 3- eller 4- eller till och med ännu flera graders klimatkaos.
Översättning: Lasse Karlsson
