Det går inte att undvika att tänka på Lukas Moodyssons film Tillsammans som berättar om ett bostadskollektiv från mitten av 1970-talet. Filmen spelades in år 2000. Men en skillnad mot 70-talet är att dagens kollektiv inte alltid drivs av ett politiskt ställningstagande. Hus24, i en smal gränd på Prästgatan i Gamla stan, skiljer sig mycket från kollektivet i filmen. Det är ett så kallat co-living och det har varit igång sedan 2011.

Lägenheten är i tre plan med stort kök i mittenplanet, två badrum, några sovrum och ett stort samlingsrum.

Den här förmiddagen är det inte så många i huset.

– Du skulle varit här i går, då hade vi samlat hela gänget och hade en litterär klubbafton där vi diskuterade en bok som alla har läst, säger Rebecka Mårtensson som bott i Hus24 i drygt ett år nu.

Av de övriga i huset, ett tiotal personer, jobbar de flesta inom hi-tech eller som entreprenörer men det finns även en arkitekt, en filmregissör och en journalist i huset.

Leva i gemenskap

När Rebecka berättar om sitt boende är det så mycket mer än bara tak över huvudet. Den gemensamma nämnaren är att de som bor här vill vara med och driva utvecklingen inom teknik och hållbarhet, leva i gemenskap och skapa något tillsammans.

– Boendet är frikopplat från all politik men har med växande att göra, både på ett personlig plan och att flera i huset driver egna företag. Vi vill också skapa något tillsammans som olika sammankomster och event dit vi bjuder in vänner.

I det stora gemensamhetsrummet med flera arbetsplatser sitter Arvin Behshad som också har bott i huset i ett år. Arvin kommer ursprungligen från Malmö.

– Det här året har varit fantastiskt, jag har fått så många möjligheter till nya kontakter, nya vänner och gått igenom en egen utveckling. Tittar jag några år framåt kommer jag att komma ihåg den här tiden som väldigt värdefull, säger Arvin, som planerar att göra en långresa, och eftersom han är webbutvecklare kan arbeta över hela världen.

Det enda han ser som negativt är att man sover i samma rum som fem andra personer när man är nyinflyttad i huset.

Text och prövomånad

Rebecka blev nyfiken på det här sättet att bo när hon vid flera tillfällen besökte en vän som bodde i huset. Tanken att stötas och blötas med andra personer, tilltalade henne och hon såg det som ett sätt att utvecklas som person.

– Jag ville lära känna andra människors universum, få en inblick i andras världar. Och såg det som en utmaning att leva så tätt inpå andra.

Och när en spot, en boendeplats, blev ledig tackade hon ja. Det var inte bara att flytta in utan Rebecka blev intervjuad, fick göra tester, bland annat om vilken kompetens hon hade som kunde vara till nytta för hela gruppen. Till detta kom en prövomånad där både hon själv och de som bodde i huset fick känna varandra på pulsen – skulle det fungera med nykomlingen eller inte? Och den som var föremål för testet fick känna på att dela sovrum med flera andra och ha en minimal yta för sina prylar.

Rebecka klarade testet, flyttade in och delar nu rum med fem andra personer. De sover i våningssängar där hon har överslafen.

Minimum av prylar

Compact living, att leva på liten yta med få prylar, var ett populärt ord för en del år sedan och det begreppet kan vi damma av igen. Rebecka har en garderob, två hyllor i en bokhylla, en kartong på vinden med sina övriga prylar och några jackor i hallen. Det är allt i fråga om prylar.

– För mig spelar det mindre roll för jag har inte varit så intresserad av prylar. Vi delar också på många saker här i huset. Flera av dem som bor här har varit lite av digitala nomader och då måste man vänja sig av med att ha en massa saker att släpa på.

De få kvadratmeterna som man kan kalla sina egna kompenseras med 240 kvadratmeter att förfoga över tillsammans. Just nu kan hon inte tänka sig att bo på något annat sätt.

– Jag kan inte förstå hur jag skulle kunna leva på ett annat sätt. Inte bara den här sociala samvaron utan även viljan att skapa något ihop skulle jag sakna enormt.

Men Rebecka tror inte att det är en boendeform som passar alla eftersom man måste ge avkall på en del saker.

– Jag tror många är intresserade av den här boendeformen men att verkligen göra det – där tror jag många skulle tveka. Det är inte så många som skulle ge upp friheten att bestämma allt själv om sitt boende eller leva på ett sådant litet eget utrymme. De ser det nog som ganska främmande att bo så här.

– Samtidigt finns ett enormt behov av det värdefulla som finns här i huset som samarbete med andra människor och att vi skapar något tillsammans.

Passar inte alla

Antropologen Katarina Graffman har studerat hur unga människor vill bo och kommit fram till att en övervägande del vill ha en egen vrå att hitta avskildhet i. Det är en sfär för återhämtning och där man själv får bestämma.

– Jag tror inte att kollektivboendet kommer tillbaka i någon större omfattning – det stämmer inte med de undersökningar jag har gjort om hur människor vill bo. Kanske för en liten grupp människor, men den stora massan kommer fortsätta att vilja ha ett eget litet krypin där de kan hämta kraft.

Inte bara för att en social omgivning med nya okända människor som kommer och går är för stressig utan även för att vi har så mycket prylar.

– Ja, var ska dessa få plats när man har 5–6 kvadratmeter som man kan kalla sin egen plats, så som det är i K9 – ett co-living på Östermalm?

Tech farm K9 är ett kollektivboende på Kommendörsgatan som startade bara för ett par år sedan och har plats för ett femtiotal personer.

Katarina Graffman tror inte att kollektivboende kommer att få något större genomslag bland gemene man.

– Jag tror att vi kommer att bo i egna hem men att vi kommer att dela funktioner som bilar, verktyg eller kläder. Co-living kan vara ett alternativ under speciella livsförhållanden som att man bor på landet men behöver vara i stan 2–3 nätter i veckan – då kan det fungera. Annars ser jag det som en lösning för en mycket liten del av befolkningen.

Hon menar att vårt hem är så viktigt för oss eftersom det så mycket avspeglar vilka vi är och vilka vi vill vara. Det är också roten till konsumtionsstressen, vårt behov av social tillhörighet.

Katarina har skrivit en bok om konsumtionsstress som heter Vi är vad vi köper tillsammans med ekonomiprofessorn Jacob Östberg.

De menar att människor i alla tider varit materialistiska och att vi inte behöver sluta konsumera men däremot välja bättre produkter och bli bättre på att förstå hur systemet styr vårt beteende som konsumenter.

Co-working mer socialt

Tanken med gemensamma ytor ligger också bakom det som kallas co-working. Genom att dela lokal med andra kan man utnyttja gemensamhetsytor bättre och ha råd med ett mer centralt läge. Möten med andra bäddar för mer kreativitet och människor mår oftast bättre om de kan välja mellan att jobba ensamma eller tillsammans med andra.

Att efterfrågan på co-working-ytor är så stor har flera orsaker, menar Ulf Boman, framtidsstrateg på analysföretaget Kairos Future.

–För små företag är det ett enkelt sätt att lösa servicen med kaffekokning, skrivare och luncher då det är service som ofta ingår. Andra fördelar är att ett litet företag kan minska sina lokalkostnader och även få ett större socialt sammanhang att vistas i där idéer och tankegods kan utbytas. Eller bara en så enkel men viktig sak som att ha någon att fika med.

– Att en del co-workingbolag har kontor på olika platser i landet kan också ses som en fördel för den som reser i jobbet. Då finns möjlighet till en kontorsplats även vid besöket i Göteborg eller Malmö, säger Ulf Boman.

Vi behöver sammanhang

Fasta anställningar ersätts alltmer av tillfälliga ”gig”. Man talar om att cirka en femtedel av arbetsstyrkan i Sverige utgörs av den kategorin som fått namnet ”gigekonomi”.

– Vi befinner oss i en frilansekonomi där många jobbar som konsulter på kortare uppdrag. Dessa ensamkonsulter vill hitta ett sammanhang där de kan träffa andra. I stället för ett eget kontor i stan, där de också skulle känna sig ensamma, väljer de den här lösningen. De flesta människor behöver ett sammanhang för att må bra och för att inte tappa fotfästet i tillvaron.

– En annan typ av samarbete är ”guerilla office”. Då bokar man in sig via Facebook på en officiell plats, som en hotellfoajé eller restaurang. Man kanske träffas varannan vecka på det här viset och jobbar strukturerat med schemalagda pauser för fika, säger Ulf Boman.

Hoffice, som står för home-office, var hett i Stockholm för några år sedan. Frilansande personer bjöds via Facebook in till någons hem och kunde sitta där och arbeta var för sig. Värden fixade kaffe och styrde upp pauser med aktiviteter. Till och med internationella tv-stationer gjorde reportage om fenomenet.

Christofer Gradin Franzen, är medgrundare och ambassadör för Hoffice network.

Man ser inte Hoffice-inbjudningar längre så som man gjorde tidigare. Vad har hänt?

– Den officiella gruppen för att arrangera Hoffice i Stockholm är inte lika aktiv längre. En anledning är antagligen att när de blev större så innebar Facebooks inställningar att inte alla automatiskt fick inbjudningar till alla evenemang. För att få dessa måste man vara vän på FB med den som arrangerar Hoffice.

– En annan förklaring är att många som jobbar med Hoffice slutat att lägga upp sina evenemang i den officiella gruppen då de har hittat ett litet gäng som de trivs med och väljer att ha slutna sammankomster istället för öppna, säger Christofer Gradin Franzen.