I Finland röstar folk på sitt favoritparti, sen förhandlar partierna efter valet om ett regeringsprogram. Det största partiet har första tjing på att försöka bilda en regering och därmed ansvar att sy ihop det politiska innehållet så att tillräckligt många vill vara med. Fokuset är på regeringens politik – inte på partiernas historiska sympatier eller antipatier, inte på blockpolitiska låsningar.

Senast Gröna förbundet i Finland satt i regering efter valet 2011 var de sex partier tillsammans, från Vänsterförbundet till Samlingspartiet (finska moderater). Det höll visserligen inte hela mandatperioden, men det bevisar att finländarna är beredda att försöka även med svåra regeringsbildningar.
Jag har länge önskat att det skulle fungera mer så i Sverige.

Det finns förstås historiska olikheter mellan våra länder. Finland har aldrig haft ett totalt dominerande socialdemokratiskt parti. De har därmed inte haft samma behov av att den mer högerpolitiskt inriktade oppositionen bildar gemensam allians för att överhuvudtaget kunna bryta ett långvarigt socialdemokratiskt maktinnehav.

Finland har historiskt haft tre ganska jämnstora partier som legat på 20–25 procents väljarstöd, och varje regering har behövt två av dessa för att lyckas. Så istället för att tjäna på blockpolitik så har partierna tjänat på att inte låsa sig vid en specifik samarbetspartner. Den bästa chansen att få vara med och styra är att hålla alla dörrar öppna. Kanske närmar vi oss nu en liknande situation i Sverige. Då behöver vi också anpassa hur vi tänker kring regeringsalternativ.

En svår fråga är hur SD ska hanteras. Jag anser att det finns goda skäl att hålla dem utanför maktpolitiska diskussioner. Deras människosyn, som manifesteras återkommande i uttalanden från deras politiska representanter, är bara toppen av isberget. Jag vill inte heller ha dem inblandade i utrikespolitiken eller låta dem få insyn i försvarspolitiska hemligheter. Det faktum att SD anser att alla andra är landsförrädare borde väcka oro hos fler, även på högersidan.

I Finland satt Sannfinländarna, SDs finländska motsvarighet, i regeringen. Dessa har dock ingen nazistisk historia. De kastades också ut ur regeringen när de valde en mer tydligt rasistisk partiledare.

Närvaron av SD borde istället ha den positiva effekten att murarna mellan de andra partierna bryts ned. Det kräver att väljarna öppnar upp sina sinnen för nya konstellationer. Jag anser att Centerpartiets och Liberalernas väljare borde vara öppna för en mittenregering med Socialdemokraterna. Socialdemokrater och Moderater borde kunna samarbeta. Och miljöpartister bör hålla öppet för att samarbeta med allianspartier. Även med hela alliansen i de delar av landet där detta kan bidra till att skapa majoriteter, till exempel i Stockholms stad och Stockholms län.

I slutänden ska det politiska innehållet vara avgörande för samarbetet, inte gamla historiska blockpolitiska låsningar. Höger–vänsterskalan har aldrig varit så irrelevant som nu.