Ett Stockholm vars gator kantas av hat och våld. Nazister som slår sig fram. Mitt i detta journalisten Stieg Larsson och hans hängivna arbete mot högerextremism.

Regissören Henrik Georgsson, som bland annat har gjort succéserierna Bron och Blå ögon, visar genom intervjuer, arkivmaterial och dokumentära skildringar upp en både skrämmande skildring av nazismens framtåg i Sverige och hur Stieg Larssons arbete gör honom till en av världens främsta experter på högerextremism.

I filmklipp syns ett Stockholm som gör en både rädd och ledsen.

Det är skrämmande bilder som får en att förfasas över människors exkluderande och hatiska inställning till andra.

Nazismens utbredning

Stieg Larsson menade att det är politiskt antidemokratiska partier som verkar i nazismens och fascismens namn. ”Det finns inget som heter demokratisk nazist” säger han. Vad är det som är demokratiskt med att hata, hota och döda? Med hatet ständigt närvarande blir hoten vardag.

Att journalister som granskar vad partier gör utsätts för dödshot säger en del om hur långt från demokratin dessa människor befinner sig. Och det är den vi måste värna om, något Stieg Larsson återkommer ofta till.

Filmen tar oss med in i en värld full av kyla men även hängivenhet där vi får följa Stieg Larssons ihärdiga och aldrig avtagande arbete med att dokumentera nazismens utbredning. Det blir en skrämmande historieskildring av de högerextrema rörelsernas framfart. Starten av Bevara Sverige svenskt i Stockholm i augusti 1979, bildsekvenser från ett Stockholm vars gator är fulla av skrikande skinheads, Olof Palmes mordplats, kravaller och otaliga sammankomster där nazistiska planer och propaganda förbereds.

Jag sitter tryggt i en biostol men får ändå kalla kårar av att se det. Vi får till exempel se nazister som har fått tillstånd att demonstrera, precis som sker i dagens Sverige. Att några grupperingars utdelning av flygblad skulle vara ofarligt är att förminska problemet. Där de delas ut följer en uppgång av våldsbrott och bränder. Hatet är ett verkligt hot.

Viktigt att tänka på än i dag när extrema åsikter sprids ännu lättare via sociala medier.

Det är ohyggligt att se vissa klipp, allt från Hitlers utrotningsläger till Stockholms nazister som propagerar för denna obegripliga behandling av andra människor. Och mitt i detta får vi följa Stieg Larssons enträgna arbete. Hans omfattande kartläggning leder till att han är med och grundar tidningen Expo som kommer att granska och analysera rasistiska idéer och grupper.

Vi får även ta del av hans samarbete med journalisten Anna-Lena Lodenius, med vilken han gör en av de största kartläggningarna av organiserad rasism någonsin i Sverige, boken Extremhögern.

Stieg Larssons livskamrat Eva Gabrielsson beskriver sin sambo som en man som levde som han lärde. Att det var det som gjorde honom ovanlig, viljan att behandla alla lika.

Det är även Eva som ger oss den enda lilla inblicken i det som gjort Stieg Larsson känd för den stora massan, hans arbete med de världsberömda Millennium- böckerna. Eva Gabrielsson berättar om en novell som Stieg Larsson har skrivit och som blev starten till bokserien.

Levde under hot

Trots hot, som Stieg Larsson helt kallt mötte med att utbilda sina kolleger i hur en öppnar en brevbomb och ser till så att alla har ett basebollträ i hallen hemma, så grävde han sin egen grav.

Han jobbade oupphörligt dag efter dag. Med på tok för lite sömn, mycket skräpmat och ett ständigt rökande gick den hängivna journalisten bort i en hjärtinfarkt endast 50 år gammal.

Det är demokratin vi behöver försvara och vad Stieg Larsson så tydligt uppmuntrade – den är inget som bara finns här, som vi kan ta för givet. Den är vad vi ständigt måste fortsätta att arbeta för.

Kan inte låta bli att tänka att just därför borde alla se filmen. Förhoppningsvis väcker det viljan att arbeta demokratiskt hos fler. Frågan är varför inte den här historieskildringen hade premiär före valet.