I ett lugnt villaområde i Stockholm bor Joanna Ågren med sin familj – maken Tomas och två barn. Trädgården liknar de flesta andra i området, med äppelträd som dignar av frukt och en studsmatta som avslöjar att det finns barn här. Men mitt i villaidyllen finns ett ovanligt starkt engagemang som omdefinierat familjebilden de senaste två åren.

Det började hösten 2015 när Joanna arbetade som volontär på Stockholms central med nyanlända flyktingar. Kort därpå reste hon till den grekiska ön Lesbos och hjälpte till som volontär när strömmen av flyktingbåtar från Turkiet anlände och i flyktinglägret Idomeni vid den Makedonska gränsen.

När hon kom hem igen fortsatte volontärarbetet med ensamkommande flyktingar från Afghanistan.

– Vi fick upp ögonen för den rättsosäkerhet med eskalerande uppskrivningar som drabbar dem. Till slut bestämde vi oss för att vi ville göra mer.

Den första person familjen öppnade sitt hem för var en irakisk kurd. Det var som att stiga över en tröskel. Efter det har de tagit emot flera ungdomar från Afghanistan i olika omgångar.

Förutom en symbolisk summa på 1 000 kronor i månaden från Stadsmissionen för en av ungdomarna får de ingen ersättning utan gör det frivilligt för att hjälpa de utsatta ungdomarna.

Båda har varit hemlösa

Ali, 19 år, och Ahmad, 18, har nu bott hos familjen i nio månader. Båda kom till Sverige hösten 2015 och har sedan dess bott på hvb-hem, blivit utkastade från olika familjer och varit hemlösa innan de hamnade hos Tomas och Joanna. De har bägge fått avslag på sina asylansökningar och går på språkintroduktion på olika gymnasieskolor i Stockholm.

– Vi har vant oss vid att vara en större familj och trivs jättebra med det. Det har också berikat barnens liv något enormt. På skolan skryter de om sina storebröder. I dag skulle det kännas konstigt att gå tillbaka till den lilla familj vi var tidigare, säger Joanna.

Joanna och Tomas deltar på utvecklingssamtal och hjälper ungdomarna med läxor. De äter middag varje kväll tillsammans och killarna hjälper till i hemmet och hämtar barnen Selma, 8 år, och Tim, 6, från skolan.

Det faktum att ungdomarna är två gör det enklare, menar Joanna, både för dem själva och för familjen eftersom de kan ge och få stöd av varandra.

– Ibland mår de väldigt dåligt, de har varit med om saker som ger dem ångest och har trauman som behöver ältas. Då kan det vara bra att inte vara ensam, säger Joanna.

Ali och Ahmad kallar Joanna för mamma och säger att de pratar mycket om sina känslor med henne. Tomas stöttar på ett mer praktiskt plan. Han kan uppmana dem att till exempel gå ut och träna när de mår dåligt.

– Det är viktigt att klara av sin vardag, säger han. Jag har lärt mig att inte sugas in för mycket, medan Joanna är mer emotionell. På så sätt funkar vi bra som ett team, säger han.

Nya regler

Den 1 juli 2017 infördes nya regler för mottagandet av ensamkommande barn och unga. Migrationsverket skulle inte längre betala ut ersättning till kommunerna för ensamkommande ungdomar över 18 år som befann sig i asylprocessen. Det betydde i praktiken att ungdomarna skulle vara tvungna att flytta till Migrationsverkets anläggningsboende i andra kommuner.

Många var kritiska till de nya reglerna, bland annat socialborgarråd Åsa Lindhagen (MP).

– Vi kunde se vilken flyttkarusell det skulle bli för ungdomarna. Att åter ryckas upp när de väl lyckats ta sig till Sverige och fått någorlunda trygghet och lugn kan nästan vara ännu mer allvarligt.

För att de ensamkommande skulle kunna bo kvar i kommunerna avsatte regeringen 390 miljoner kronor hösten 2017 och 195 miljoner kronor i budgeten för 2018 till kommunerna. I april tillfördes ytterligare 200 miljoner kronor för 2018.

Kommunerna har valt olika lösningar för att hitta boenden åt ungdomarna. I Stockholm fick Stockholms stadsmission ett så kallat föreningsbidrag på tio miljoner för att de skulle hitta boende åt de 450 ensamkommande i Stockholm som fyllt 18 år.

En jurist, en projektledare och fem ungdomscoacher anställdes för att jobba med uppgiften. Stadsmissionen satte in annonser i tidningar som Mitt i och Metro. Nätverket Vistårinteut involverades och det arrangerades informationsmöten.

En av ungdomscoacherna, Liisa Korvenranta tycker att Stockholms lösning har fungerat bra, även om hon hade önskat att fler familjer hade ställt upp.

– Många tvekar nog för att de är rädda för något de inte känner till. Människor vill inte bli störda i sina vanor. Dessutom är stockholmarna ganska individualistiska, säger hon.

Letar fadderfamiljer

Just nu bor 94 av ungdomarna i fadderfamiljer. 231 har placerats på något av Stadsmissionens elva boenden. Några har försvunnit utomlands eller valt Migrationsverkets boenden i andra kommuner. I juni 2018 fick Stadsmissionen ytterligare 14 miljoner för projektet, som löper ut vid årsskiftet.

– Vi letar fortfarande efter fadderfamiljer. Vi upplever att det är det bästa alternativet och det är så de flesta vill bo. Men politiken är inte på vår sida. I media beskrivs den här gruppen på ett sätt vi som jobbar med dem inte alls känner igen. Tyvärr tror många på vad de läser och tar inte reda på fakta, säger Liisa.

Några fadderfamiljer har sökt upp Stadsmissionen på egen hand. Många ungdomar har också lyckats hitta familjer själva, genom kontakter, skolan eller myndigheter.

De som engagerar sig mest bland stockholmarna är kvinnor. Men i övrigt finns ingen ”typisk” fadderfamilj, enligt Liisa. Det kan vara kollektiv, två kvinnor, kärnfamiljer eller pensionärer. De behöver inte heller bo stort, i vissa lägenheter sover folk på madrasser för att få plats.

Socialborgarrådet Åsa Lindhagen (MP) önskar att fler ställde upp. Samtidigt, menar hon, har många stockholmare engagerat sig på andra sätt.

– Jag tror vissa kanske avstår för att de brottas med frågan vad som händer om ungdomen inte får stanna. Många fäster sig och känner nästan att de fått ett till barn. Sedan kommer avslagen.

När Sha, som bodde nästan ett år hos Joanna och Tomas, blev utvisad sörjde hela familjen. Joanna skrev ett inlägg på Facebook, som lästes av tiotusentals personer, om hur hon grät i nästan 24 timmar efter att de skjutsat honom till Arlanda.

– Efter det kände att jag inte skulle orka med en till sådan situation. Mitt hjärta höll på att gå sönder, säger hon.

Men det blev så ändå och tomrummet efter Sha dämpas genom Ali och Ahmad, menar hon. Sha, som i dag lever i Afghanistan under osäkra och farliga förhållanden, finns kvar i deras liv. De försöker hålla kontakt så gott det går och varje kväll tänder barnen ”Sha-lampan” som de fick av honom.

Slåss mot myndigheter

Både Ali och Ahmad har fått avslag på sina asylansökningar. Men eftersom de omfattas av den nya gymnasielagen finns det fortfarande hopp.

Joanna ägnar många timmar åt att slåss mot myndigheter och den ”oerhört byråkratiskt komplexa djungel” som systemet utgör. Ahmad, som fått tre avslag, fick aldrig reda på de första två avslagen innan brevet om återvändandesamtal dök upp i brevlådan.

– Hade han inte haft en svensk som hjälpt honom hade han varit i Afghanistan i dag. Hela systemet är ett lotteri där de flesta inte känner till sina rättigheter och faller igenom alla nät. Hur kan någon förvänta sig att en 17-åring ska kunna skriva ett verkställighetshinder själv?

Många familjehem som är tillsatta av kommunen säger upp ungdomarna samma dag de fyller 18 eftersom ersättningen – som kan vara mellan 12 000 och 18 000 kronor i månaden per barn – försvinner då.

Även de som bor på hvb-hem och fyllt 18 år eller fått sin ålder uppskriven av Migrationsverket måste flytta på 18-årsdagen. Ofta flyttas de till ett boende i en annan del av Sverige där de förlorar chansen att gå i skolan.

I dagsläget har skolorna ingen juridisk skyldighet att erbjuda skolplatser för ungdomar som är 18 år eller äldre och är asyl eller tillståndssökande.

– Det blir ett moment 22 där de uppfyller alla kriterier, men innan lagen sätts i verket får skolorna ingen skolpeng för just denna grupp, vilket innebär att ungdomarna förlorar sitt boende och sin dagersättning, säger Joanna.

Om lagen går igenom får de börja, men då har de halkat efter så mycket i sin utbildning, menar Joanna, att det kan bli svårt att komma ikapp. Många skolor väljer därför att låta dem studera ändå.

Ahmad fick sin ålder uppskriven med ett år av Migrationsverket. Den dagen han enligt dem fyllde 18 fick han flytta ifrån den familj han bodde hos då. Som tur var hamnade han hos Joanna och Tomas genom Stadsmissionen och slapp därmed flytta till Östersund.

– Det hade varit hemskt för mig, säger Ahmad. Jag har bott i Stockholm i nästan två år. Vad skulle jag göra där, jag hade inte rätt att gå i skolan och skulle fått börja om med allt.

Bättre än hvb-hem

På dörren till Alis och Ahmeds rum i källaren hänger en teckning med deras namn och färgglada hjärtan, ritad av Selma, 8 år. I rummet finns en säng, en bäddsoffa och ett skrivbord och på väggen hänger flera bilder: på dem själva, vänner och tillsammans med sin svenska familj.

Ungdomarna säger att de trivs bra här – mycket bättre än på hvb-hemmet där det var svårt att få någon ro.

– Här kan jag prata med mamma ( Joanna) när jag mår dåligt, säger Ahmad. Jag känner mig inte ensam. Jag är ganska blyg så i början var det lite svårt. Jag vågade inte gå och ta saker i kylskåpet till exempel. Men nu är det väldigt bra att ha en familj i Sverige.

Ali, som var hemlös i två månader under vintern och sov på tåg och nattbussar, är också nöjd. Några konflikter med den svenska familjen blir det inte. Däremot kan han och Ahmad bli irriterade på varandra ibland.

– Men vi pratar och skojar mycket också.

På skrivbordet ligger Barnkonventionen, som Ahmad har prov på nästa vecka. Båda två håller sig sysselsatta under dagarna, Ali med teater och Ahmad med fotboll. Då går det ganska bra att hålla undan tankarna på vad som ska hända i framtiden.

– Men på natten tänker jag mycket. Jag har bott här i nästan tre år nu och lärt mig svenska. Det skulle vara svårt att lämna Sverige, säger Ahmad.