Du ska delta i ett seminarium om Ågestaverket, Sveriges första kommersiella kärnkraftverk. Hur kommer det sig att du är engagerad i detta? – Jag jobbade med ett projekt på Tekniska museet, som vi drev tillsammans med länsstyrelsen i Stockholms län och Stockholms läns museum. Vi dokumenterade kraftverket, gjorde intervjuer och fotodokumentation som vi sedan diskuterade i en dokumentationsrapport med analys kring det kulturhistoriska värdet. Syftet var att skapa ett instrument för vidare beslut kring anläggningen och att försöka fånga platsens historia och dess roll i kärnkraftshistorien.

Anläggningen stängdes efter bara tio år av säkerhetsskäl. Intresset för anläggningen bland allmänheten är ändå stort, hur tror du att det kommer sig?

– R3 eller Ågestaverket var också en prototyp som hade en driftstid på tio år. I slutet av 1960-talet beslöts också att satsa på lättvattenteknik istället för som i Ågesta, där man använde tungt vatten. Det var ett väsentligt beslut. Erfarenheterna som drogs från arbetet med Ågesta var dock viktiga för senare anläggningar. Ågesta är fortfarande mycket välbevarat och kan berätta mycket om vad man tänkte om energiproduktion, samhällsutveckling, teknikutveckling, försvar …

Det finns de som önskar att byggnaden omvandlas till ett museum men Vattenfall planerar att riva anläggningen. Varför tycker du att den bör sparas?

– Det finns inga bevarade kärntekniska anläggningar, delvis beroende på att bevarandet är komplext men också för att den här typen av storskaliga miljöer inte brukar komma i fråga som bevaransvärda. Det finns också en konflikt mellan kulturmiljölagen och den kärntekniska lagstiftningen som säger att kärnkraftverk ska rivas. Ågesta är dock, enligt min åsikt, en signifikativ representant för det moderna samhällets kulturarv, svensk kärnkraftshistoria och särskilt den tidiga kärnkraften med den så kallade svenska linjen. Jag tror att anläggningen skulle funka väl som publik plats för att föra samtal om olika samhällsfrågor och teknik.