Den svenska kulturen är hotad. Våra traditioner och sedvänjor, vår mat, våra värderingar … Allt är på väg att upplösas och försvinna till förmån för utländska påfund. Ett främmande land, där vissa grupper anser att religionen står över lagen, har i flera decennier fått mer och mer inflytande över Sverige så till den grad att äldre personer har svårt att känna igen sig längre. Som om inte detta vore nog har deras språk alltmer börjat ta över, främmande ord och uttryck letar sig in och gör att vi knappt förstår varandra längre.

Jag talar förstås om amerikaniseringen. Sverige är ju sedan lång tid tillbaka helt marinerat i amerikansk kultur. Underligt nog talar vare sig Sverigedemokraterna eller andra så kallade ”Sverigevänner” särskilt mycket om det. Men är det något enskilt land som verkligen har förändrat svenska sedvänjor i grunden så måste det väl ändå vara USA?

En kan tycka vad en vill om McDonalds, Oprah Winfrey eller halloween. Men det är svårt att säga att de numera inte är en lika stor del av svensk kultur som köttbullar med lingonsylt. På samma sätt som kebab, persiska mattor eller vattenpipor också är det. Den svenska kulturen har alltid varit ett hopkok av ingredienser med ursprung i ett stort antal länder. Det mesta, från vårt alfabet till våra folkdanser, är någon gång importerade. De har införlivats i den svenska kontexten och blivit en del av den svenska kulturen. Samtidigt har andra delar fallit i glömska, vilket förstås kan kännas sorgligt, men det är så kulturer fungerar.

Det går förvisso att tala om ”en svensk kultur” om en med det menar ”saker som är vanligt förekommande i Sverige under en viss tid”, men poängen är att kultur är något föränderligt som formas genom utbyten med andra kulturer. Det finns ingen svensk ”essens”, ingen svensk folksjäl som är evig och beständig. En behöver inte heller vara uppväxt utomlands för att inte känna sig hemmahörande i den svenska kulturen, en kan vara uppväxt med svenska traditioner men ändå tycka att de känns konstiga eller rent av obehagliga.

Den tyske filosofen Wolfgang Welsch menar att vi istället för att prata om monokulturer och multikulturer borde börja tala om transkultur. Med det menar han att det i dagens globala och digitala landskap är svårt att skilja kulturer från varandra, att se var en kultur börjar och en annan slutar. Som individer kan vi också flyta in och ut mellan olika kulturer och vara en del av många kulturella sammanhang.

Det är till exempel fullt möjligt att vara både svensk, muslim och same. Tvärtemot vad en del hävdar menar Welsch också att det här inte kommer att leda till att alla kulturer blir mer homogena, det kommer även i framtiden finnas många kulturer men konturerna kommer inte vara lika tydliga och de kommer inte vara geografiskt avgränsade på samma sätt.

Istället för att känna rädsla för att den svenska kulturen ska försvinna borde vi omfamna den här utvecklingen och njuta av att det är fullt möjligt att älska både folkdans och hiphop. Istället för att begära att alla som bor i Sverige alltid ska tala svenska, alltid ska hälsa med ett fast handslag eller alltid fira midsommar borde vi glädjas åt den bredd av kulturyttringar som finns.

Framför allt borde vi lära oss att se hur alla kulturer hänger ihop, att Sverige inte är och aldrig har varit någon isolerad ö. Det är de som tror det som är det verkliga hotet mot Sverige.