Jag har alltid gillat gamla prylar. Inte vilka gamla prylar som helst – utan gamla lyxprylar. Gammal lyx är alltid bättre än ny, och vem gillar inte gamla välgjorda saker? För mig började det efter gymnasiet när jag fick ta över en av min pappas gamla kostymer. Den var skräddarsydd och precis så gammal att den blivit cool. Jag levde i den där kostymen i flera månader. Den var inte bara välskräddad, den funkade till precis allting. Jag gick på demonstrationer, fester och möten i samma kostym. Den funkade med skjortor eller t-shirts, man kunde ha den med slips eller med en sjal. Men det jag älskade mest var den kombinerade känslan av lyx och kontinuitet. Det var en lyxig kostym – och det var min pappas kostym. Att något var välgjort och hade använts tidigare tilltalade mig.

Senare började jag applicera samma princip varenda gång jag behövde något, från min gamla skrivmaskin (en sällsynt torpedo i två toner) till min pipa (en Dunhill som jag också fick av min far) och min stereo (en Marantz från 80-talet).

Jag har aldrig sett något fel i att tycka om saker. Vad som stör mig är att folk köper saker som de dels inte behöver, dels är skräp. I dagens stressade värld så finner folk sällan tid eller glädje i att faktiskt nyttja de saker man köper, nej glädjen ligger i själva köpandet. Ögonblicket av lycka uppstår tydligen när man betalar. Sen hamnar mycket i garderober eller lådor utan att någonsin tas fram eller användas.

Att konsumera brukade betyda att man använde något, numera betyder konsumera bara att man införskaffar något, inte att man använder det, och det är en väldigt sorglig utveckling.

Vid ett tillfälle köpte en god vän en dyr klocka. Han ville ha en speciell modell, och för att vara säker på att få exakt den klocka han ville ha flög han till Genève och köpte den i en specialbutik. Det var en fin klocka och en kul historia att berätta på krogen. Samtidigt är det något märkligt med historier vars enda poäng är hur mycket pengar man gjorde av med.

Jag har också köpt en klocka. Jag letade ett tag och på en pantbank hittade jag en guldklocka från femtiotalet. Den var inte överdrivet dyr nu, men den måste ha varit hemskt dyr när den tillverkades. Antagligen bars den av någon direktör eller reklammakare som såg ut som någonting ur Mad men och reste runt världen när det kommersiella flyget hade sin första boom. Och det är känslan av historia som gör att jag älskar den.

Jag visade klockan för min vän Lennart och sa att det var fantastiskt att tänka på att en eller flera personer hade haft klockan innan mig.

”Det är inte det mest fantastiska” sa Lennart. ”Det mest fantastiska är att någon kommer att ha den efter dig”.

Jag skulle kunna säga att jag gillar gammal lyx för att det är miljövänligt. Och givetvis är det snälllare mot planeten att använda gamla välgjorda grejer än nytt skräp. Men egentligen handlar det bara om stil: jag gillar helt enkelt gammal lyx bättre än ny. Ändå kan man inte komma ifrån att miljön skulle må bättre om vi fann mer glädje i gamla välgjorda prylar och deras coola historia.