Någonstans mellan konstnärsdrivna initiativ och de stora museerna verkar de mindre och medelstora konsthallarna. Genom sin småskalighet och sitt fokus på samtida konst utgör de ofta en grogrund för radikala projekt med lokal förankring. I rapporten Agencies of art har Jonatan Habib Engqvist och Nina Möntmann undersökt de skandinaviska konsthallarnas förutsättningar.

En av slutsatserna är att konsthallarna påverkas negativt av en verksamhetsstyrning som innebär att i högre grad se till publiksiffror och andra mål som ställs upp i förväg.

– Det försämrar möjligheten för platsen att göra det de är bra på, säger Jonatan Habib Engqvist. Rapporten visar hur institutionerna lyfter fram nya konstnärskap och nya metoder, och hur det påverkar konstvärlden och civilsamhället. Men det finns allt oftare krav på någon form av motprestation.

Habib Engqvist tror att man riskerar att prioritera fel saker eller kompromissa med experimentlustan när man tänker i termer av publiksiffror istället för kvalitet.

Konsthallarna är ofta är en språngbräda för konstnärer som senare blir erkända i vidare kretsar, men denna funktion osynliggörs ofta. Vidare fungerar de som en koppling mellan konstlivet och civilsamhället, kanske framför allt utanför storstäderna eller i förorterna.

– Den lilla konsthallen är flexibel och påverkas mer av vad konstnärerna gör. Konsthallarna i förorterna fungerar ofta som sociala centra, till exempel Tensta konsthall som arrangerat språkkaféer, träffar och diskussioner. Där blir konsthallen neutral mark, men konsten kan fortfarande agera som något slags resonansbotten.