För fem år sedan öppnade Europas första seniorboende för HBT-personer på Gärdet i Stockholm. Nu har det gjorts en dokumentär om det unika boendet.

Regnbågens kooperativa hyresrättsförening grundades år 2009 och fyra år senare startades boendet i samarbete med Stockholms stad. 28 lägenheter fördelade på tre våningsplan, två av dem vikta för personer från 65 års ålder och ett plan för dem från 55 år. Ett boende som kan ses som en milstolpe för allas lika rättigheter.

Syftet är att erbjuda HBT-personer – homosexuella, bisexuella och transsexuella – trygghet, gemenskap och välbefinnande på ålderns höst. Något som HBT-personer inte sällan fått uppleva det motsatta av under sina liv med marginalisering och utanförskap i samhället.

Trygghet oavsett läggning är en grundläggande rättighet för ett jämställt samhälle där alla ska kunna känna sig hemma. Men så ser inte livet alltid ut.

I den bioaktuella dokumentären ”Leva. Älska” låter regissören Mette Aakerholm Gardell oss lära känna några av de boende: Agneta, Ingbritt och Thomas, som tar oss med genom tillbakablickar på deras liv.

De berättar om hur utsatt en kan vara i sin homosexualitet, en familj som slänger ut en, rädsla för att ”smutsa ner” familjens namn likväl som sin egen fundering om vem en faktiskt är. De bär alla på smärtsamma minnen men även ljusglimtar från kärlekar och glädjen av att i dag ha familj och vänner hos sig.

Boendet skapar en gemenskap som skulle vara svår att få på annat håll. Forskning visar att när HBTQ-personer flyttar till äldreboenden gömmer de foton på sitt kärleksliv. Många går in i garderoben som gamla och dör ensamma och deprimerade. På Regnbågens boende bidrar gemenskapen till det motsatta och Celie, Agnetas brorsdotter, beskriver det som att Agneta har blivit 20 år yngre sedan hon flyttade dit.

Historisk händelse

Agneta håller med och beskriver det som att hon inte kom ut förrän hon flyttade till Regnbågen. På riktigt. Och det har uppenbarligen givit större mening, eller som brorsdottern beskriver det: ”ett hem ska vara ett liv” vilket det inte var för Agneta på det tidigare boendet medan det här känns som att hon har ”hittat ett liv i sitt hem”.

När boendet öppnas, och är det traditionella röda bandet som klipps är regnbågsfärgat, påpekas att det är en historisk händelse som de är omåttligt stolta över.

Och det ska de vara. Att kunna ge personer en glädjefull och trygg tillvaro på ålderns höst kan inte vara annat än ett gott exempel på att skapa mening. Självklart kan tyckas men då ska vi inte glömma hur mycket hot och hat det fortfarande finns mot personer med annan läggning än normen.

Sällan riktigt starkt

Det var först 1979 som sjukdomsstämpeln togs bort i Sverige och i 76 länder är det fortfarande olagligt, i tio av dessa länder är straffet döden.

Det är känslosamt och många smärtsamma minnen kommer fram i filmen samtidigt som det ljusa skildras. Riktigt starkt blir det ändå sällan, förvånande med tanke på dessa känsliga historier och en filmproducent, Stina Gardell, som tidigare serverat oss dokumentärerna Jag är Ingrid och Silvana – Väck mig när ni vaknat.

Kontentan finns dock där, vill vi bygga ett hållbart samhälle som är inkluderande kan onekligen frizoner behövas, platser där de som inte känner sig hemma i normen får en chans att vara sig själva utan dömande blickar.