Tillägnad vargtiken Grimma
DEBATT. När du läser detta, lever inte vargtiken Grimma längre, som Gunilla Palm skrev om i Syre Stockholm nummer 16/2017. Gunilla resonerade dels kring människans naturliga rädsla och dels om den utifrån påförda rädslan och exemplifierade med sagan om Rödluvan och den olagliga arbetskulturen i Kolmårdens varghägn.
Om det senare har även Runar Naess skrivit om i Animal zoolution; What happened at Kolmarden zoo 2012? En skrämmande läsning om människans destruktivitet, om ledningens girighet, mäns våldsstruktur och ignorans.
Djurskötarna på Kolmården fick inget emotionellt stöd, ingen kunskapsinhämtning och inget stöd gällande träning. Ledningen levde inne i ett eget skapat lokalt mikrosamhälle utan öppenhet för kunskapsinhämtning och information utifrån omvärlden. Parallellt finns det likheter inne i lokala små områden kring rädslokultur, som jag snart ska återkomma till.
Grimma var en normal frisk ung varg. Hon avlivades tidigt den 10 januari 2018. Enade människor samlades samma kväll för att hedra Grimmas minne. Stämningen var dämpad och man hade tänt ljus på platsen T-korsningen Dalarövägen/Österhaningevägen i Stockholms län, där de flesta observationerna av Grimma hade gjorts.
Grimma påfördes ett fåtal hundmänniskors konstruktion om viljan och fantasin om hur man vill att vargar ska uppträda i kontrast till hur vargar faktiskt kan förväntas uppträda. Begrepp som oskygga vargar och närgångna vargar existerar i rädslokultur i lokala områden, där människor kan vara konkurrenter om bytesdjur som till exempel älgen och vildsvinen eller känna oro för sina ställande jakthundar. De krafter som – medvetet och omedvetet – för rädslan vidare är de personer som har stort inflytande över kulturen av rädsla. Rädslan kan leda till att man inte längre vågar gå den vanliga promenaden med sin hund. Från att du själv styrt din vardag, är det nu rädslan som styr dig.
Lördagen den 28 oktober 2017 levde Grimma fortfarande. Jag satt då och läste en artikel om en hund, som en kommunanställd pedagog i Haninge sett på sin fritid en vecka tidigare och påstått varit en varg. Hunden hade sprungit efter en man utefter Österhaningevägen utanför samhället Västerhaninge söder om Stockholm.
Jag läste vidare om hur denna kommunanställda pedagog lyckades skrämma upp Haninge kommun, kommunens säkerhetssamordnare och skolledningen i kommunen. Konsekvensen blev att inga barn på en förskola i Västerhaninge fick gå hem själva den dagen. Samtliga föräldrar och andra vuxna blev extremt oroliga givetvis, när de fick ett informationsutskick från den lokala skolledningen, att barnen skulle hämtas upp.
Jag grät tyst. Tyckte synd om barnen. Ville krama om dem och trösta. Det är precis så här man absolut inte ska göra. Hur rädda kommer inte de här barnen bli för vargar i framtiden utan att de ens fått se en varg på riktigt. Den pedagogiskt utbildade pedagogen kanske hade glömt bort hur man introducerar och lär ut på ett konstruktivt och ett kontrollerat sätt? Eller var det så att hen hade blivit ombedd att agera på ett visst sätt? I så fall, i vilket syfte? Jag kände att någonting var fel. Det kunde ha varit en hund som lekte med sin husse? Eller en matte som tränade inkallning på sin hund? En hund som jagade och sprang efter sin boll?
Exemplet ovan beskriver rädslokultur i litet lokalt område. Det är extremt viktigt, att man stannar upp en minut eller två och reflekterar. Förnuftet kommer då fram och fakta kan bekräftas. Vargen går instinktivt undan och är ett skyggt djur, vilket jag själv har bevittnat vid mina möten med Grimma.
Det finns enligt SLU ungefär 305 vargar i Sverige. Vargen är ett rovdjur och har ett jaktbeteende som våra hundar genetiskt ärvt av vargen. Enligt hundpsykologen Anders Hallgren väljer vargar och hundar inte våld och de undviker alltid konfrontationer. Blir de trängda eller känner hot och konkurrens om mat eller sina revir varnar de först och morrar. De förväntar sig, att du respekterar varningen och ger dig i väg och går vidare. Vargar och hundar tävlar aldrig för att de måste vinna prestige. Skulle det kunna vara så att vargar har mycket att lära oss människor?
