Varje morgon cyklar Tiago Praga till sin keramikverkstad i Lissabon och drejar skålar, vaser och konstföremål. Verkstaden går bra, folk gillar hans keramik, han kan leva på den och betala en assistent.

Men innan han åker till verkstaden cyklar han till metadonbilen. Sedan många år är han beroende av heroin, men med hjälp av metadonet kan han klara dagen utan. Däremot röker han crack, och det ångrar han att han började med.

– Så jävla dumt, man är aldrig nöjd, säger han till webbmagasinet Kit.se.

En dag kanske han bestämmer sig för att försöka sluta med crack också. Men tills dess och oavsett det har han i alla fall ett liv. Om han hade bott i Sverige hade det antagligen sett annorlunda ut. Någon metadonbehandling hade han inte fått eftersom han använder crack, så han skulle ta heroin. Eftersom han nästan alltid har droger i ryggsäcken skulle polisen vara efter honom. Kanske skulle han sitta i fängelse eller vara en av dem som dör i väntan på behandling – Sverige har fortfarande näst flest dödsfall i överdoser i Europa.

Det är 16 år sedan Portugal avkriminaliserade alla sorters narkotika. Avkriminaliseringen innebär, till skillnad från legalisering, att narkotika fortfarande är olagligt. Man får inte framställa eller sälja den och inte inneha den heller. Däremot får man inget straff om man har små mängder för eget bruk. Den som blir tagen av polisen och har olagliga droger på sig skickas till avrådningskommissionen för ett allvarligt samtal. Vid behov hjälper de sedan till att ordna med behandling. Den som inte vill eller kan sluta helt får hjälp att minska sin användning.

Det viktiga är att människor blir friskare, mår bättre och lever längre. Inte att utrota drogerna. Det är ett väldigt rimligt mål för narkotikapolitik. I EU:s årliga narkotikarapport EMCDDA kan man följa utvecklingen i de olika länderna. Sammantaget verkar den portugisiska drogpolitiken fungera väldigt mycket bättre. Inte minst vad gäller dödlighet: I Sverige dör ett hundratal personer per miljon invånare av narkotika, huvudsakligen över-doser, per år. I Portugal är siffran två.

Det verkar inte vara så att användningen av droger ökar när människor inte riskerar straff. Snarare tvärtom. I rapporten kan man se att kokain används tre gånger mer av unga mellan 15 och 34 år i Sverige än i Portugal. Cannabis är lite vanligare i samma åldersgrupp, amfetamin 13 gånger vanligare. I Sverige alltså, inte i Portugal.

I Norge har man sett det här och beslutat att införa ett liknande system. Beslutet fattades i december, men lagförslaget dröjer ett par år. Det finns många detaljer att få på plats, mycket att diskutera. Sedan tre år finns också ett behandlingsprogram i Norge, där heroinister som inte svarar på annan behandling får gratis heroin i sjukvården. Hur det har fallit ut syns tyvärr inte i EMCDDA eftersom Norges siffror över användning av opioider är från 2013. Men fast det först kan låta konstigt tror jag att det är en bra tanke. Om sjukvården tillhandahåller heroin behöver brukarna inte köpa det av langare eller begå brott för att ha råd – och sjukvården kan inte gärna sälja det.

Drogproblem är en social och medicinsk fråga, och det kommer bort när man gör juridik och strafftänkande av det. Vi borde följa noga vad som händer i Norge, Portugal och andra länder. Nils Bejerots och Hasselas metoder har prövats och visat sig vara både omänskliga och ineffektiva. Nu är det dags att lägga dem bakom sig på allvar. Till och med i Sverige.