I stadens grönområden rör sig människor i livets gråzoner. Jag ser dem varje dag under hundrundan. Det är pensionärer, före detta missbrukare, de i förtid utbrända och annat patrask som inte längre är till nytta för samhällsekonomin. Istället för att gå ner sig eller slå ihjäl tiden med destruktiva ovanor har de via ett hundkoppel funnit sin livlina. Fyrfotingarna som lufsar bredvid ger deras tillvaro riktning och mening.

I en storstad, där det fysiska avståndet mellan invånarna står i omvänd proportion till det känslomässiga, har hunden fått tillgodose människors emotionella näringsbrist. Den markanta ökningen av psykisk ohälsa hos befolkningen löper också parallellt med ökningen av antalet hundar per capita. Vilket i sin tur lett till en extrem exploatering och kommersialisering av allt som rör våra fyrfota vänner.

Det märks inte minst på den högoktaniga rashundsaveln där många tikar knappt hunnit bli könsmogna innan de får tjänstgöra som valpkläckningsmaskiner för att sedan kasseras i unga år. Avelsdirektiven förses med kryphål som normaliserar genetiska defekter och i utställningsringarna tilldelas osunda djur avelsmeriter.

Veterinärstatistiken visar samtidigt att vovvars hälsa blivit allmänt försämrad. Massor av hundar behandlas med kortison, antibiotika och värkmedicin och genomgår oändliga utredningar, men besvären kvarstår. Foderallergier anses ligga bakom en uppsjö symptom som hundägare söker veterinärvård för, och över hälften av försäkringsbolagens utgifter för skadereglering gäller sjukdomar som rör hundens matsmältningsorgan.

Hundfodertillverkarna har därigenom skapat sig en särskilt lönsam nisch av hårdlanserad och svindyr specialkost för känsliga hundmagar. Utbudet av konkurrerande kostregimer har bildat än mer krigiska fraktioner hundägare emellan, där till och med mordhot förekommer. Ett så starkt engagemang går givetvis att dra höga växlar på, och det är exakt vad den blomstrande husdjurskommersen gör.

Den svenska hundens genomsnittliga köpkraft är nu så stor att den överträffar vad majoriteten av jordens befolkning kan punga ut med. Även de minst köpstarka hundägarna lägger ner åtskilliga slantar på sina högt värderade husdjur. Och många pengar blir det. När riskkapitalister fick vittring på veterinärvårdens potentiella vinstmaximering lade de genast vantarna på kliniker och djursjukhus, chockhöjde avgifterna och släpper numera inte ens döende djur över tröskeln förrän ägaren redovisat sin betalningsförmåga.

Försäkringsbolagen har fått hålla jämna steg, och i dag är det ofta dyrare att försäkra en hund än en bil. Men eftersom hundars hälsa är så bräcklig måste hussar och mattar räkna med åtskilliga veterinärbesök under djurets livstid. Och hundforumen bjuder ständigt på samma moralkaka: ”Har du inte råd att ha hund har du inte rätt att ha hund”.

Ändå möter jag dagligen människor i marginalen som egentligen inte har råd att ha hund. De ser ut att vara tillfreds med sina liv. Och deras fyrbenta följeslagare ser ut att vara de friskaste doggarna i hela … ja, åtminstone i hela Tantolunden.