Uppkomsten av Europeiska unionen beskrivs som ett fredsprojekt som skulle få Europa att hålla ihop. Men i EU:s barndom fanns det planer på att även inkludera Afrika i unionen, för att säkerställa tillgången till kontinentens stora naturresurser. Resultatet blev handelsavtal som än i dag är i bruk. Forskarna Stefan Jonsson och Peo Hansen skriver på en bok om EU:s mörkare sidor.
I höst kommer Eurafrica – The untold history of European integration and colonialism ut, skriven av Peo Hansen, EU-forskare och biträdande professor i statsvetenskap, och Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings universitet. De har studerat hur det från 1920–1960-talet fanns planer på att inkludera den afrikanska kontinenten i en euro-afrikansk union.
– I Sverige beskrivs EU alltid som ett fredsprojekt, och vi kände att en stor del av historieskrivningen saknas. Det finns en naiv syn på hur EU bildades. Man har valt att se det som något som endast har med Europa att göra och inte brytt sig om faktumet att samtidigt pågick kolonialtiden, säger Peo Hansen.
Redan under mellankrigsåren diskuterade politiker och intellektuella i Europa hur man skulle kunna knyta nationerna till varandra för att undvika fler krig. En central del handlade om att utnyttja resurserna i kolonierna på ett mer rationellt sätt. När andra världskriget bröt ut lades planerna på is, men återupptogs efter freden, då Afrika hamnade i centrum för arbetet med att skapa en europeisk union. Ett så kallat Eurafrika, en sammanslutning mellan Västeuropa och Afrika, beskrevs som räddningen från att krossas mellan jättarna USA och Sovjet. När flera afrikanska kolonier blev självständiga i slutet av 1950-talet blev det än vikigare för Europa att kunna fortsätta att kontrollera naturresurserna.
– Andra forskare har kommit med förklaringar till hur det kommer sig att avkolonialiseringen och EU:s bildande 1957 sammanfaller. Vi säger att EU bildades just för att hålla reda på de före detta kolonierna, säger Peo Hansen.
Officiellt beskrevs Eurafrika som ett ömsesidigt utbyte, där Europa fick vad de behövde från de afrikanska länderna och afrikanerna fick vad de behövde från Europa, i form av utbildning, arbetstillfällen och sjukvård.
– På 1950-talet var det väldigt få som ansåg att Afrika klarade av att vara självständigt, eller att de svarta var lika förmögna att ta hand om sig själva som de vita var. Den här underlåtande och paternalismiska synen på Afrika lever fortfarande kvar, vilket gör att vi tycker att det är självklart att intervenera i länder som vi anser behöver hjälp, säger Stefan Jonsson.
Det politiska Eurafrika blev aldrig av, delvis på grund av att många av de självständiga länderna sökte sig till Sovjet för stöd. Men handelsavtal där de europeiska länderna kan göra stora pengar på de afrikanska naturresurserna inrättades, och är i bruk än i dag.
– Avtalet fanns redan på plats när de flesta staterna blev självständiga och det blev ointressant för de nya makthavarna att bygga ett nytt panafrikanskt samarbete och en afrikansk marknad. Enskilda ledare gynnades av avtalen, till priset av att Afrika inte fick någon ekonomisk självständighet. Det är det här som kritikerna kallar för neo-kolonialism, säger Stefan Jonsson.
– Sedan EU:s bildande har de här länderna blivit ännu mer beroende av att vara råvaruproducenter. De har ingen industriell utveckling och det var Europas mål. På så sätt blev självständigheten mindre av ett problem för de europeiska länderna, då strukturen redan var anpassad till deras villkor, fyller Peo Hansen i.
De menar att de europeiska staterna också har haft direkt inverkan på den politiska utvecklingen i flera afrikanska länder. I Tchad stödde Frankrike den grymma diktatorn Hissène Habré för att han spelade deras intressen i händerna och fransmännen intervenerade i landet för att han skulle kunna sitta kvar.
– Länder som varit starka pådrivare av ett panafrikanskt samarbete och där man sett handelsavtalet som ett problem, som Ghana, Belgiska Kongo och i viss mån Etiopien, har blivit marginaliserade av EU. Det var också därför politikern Patrice Lumumba dödades i Belgiska Kongo, han ansågs vara farlig och de rikedomar som fanns där ville man inte släppa, säger Peo Hansen.
Han och Stefan Jonsson tycker att det är viktigt att alla sidor av EU:s historia lyfts fram i ljuset. Det är en del som har gömts undan för att vi ska tro på berättelsen om att EU endast är bra och gott menar de.
– Vi förstör lite av den goda stämningen och auran kring EU genom att påminna om att det fanns många olika aspekter som var nödvändiga för att EU skulle bli till. Det handlar om den sista fasen i kolonialismens historia, säger Stefan Jonsson.
