Omställningsrörelsens grundare Rob Hopkins besökte nyligen Sverige för första gången. Hans fokus låg på inspirerande exempel – och företagande.
– Om människor tror att det går att genomföra förändring – på den skala som behövs – bara med hjälp av grupper som jobbar ideellt skulle jag ifrågasätta deras ambitionsnivå, säger Rob Hopkins när tidningen träffar honom under hans besök i Sverige.
Han är frontfigur för omställnings- eller Transitionrörelsen och var med och startade den i Storbritannien för 12 år sedan.
– Det är en rörelse där lokalsamhällen tänker om och återskapar världen. Det handlar om hur man gör platsen där man bor mer resilient, omtänksam, rolig och sammanhållen.
I dag finns tusentals grupper och projekt i 50 länder på samtliga kontinenter. Det är allt från små grupper som odlar tillsammans och har möte en gång i månaden, till grupper som driver projekt i mångmiljonklassen.
– En del iniatitiv håller på att omorganisera matsystemen i hela städer eller driver lokala energibolag med miljoner i investeringar från sitt lokalsamhälle. Många vill höra om de stora projekten men för mig är de små projekten lika viktiga. De kan bli ett steg på vägen till något större.
Under årens lopp har många inom omställningsrörelsen pratat allt mindre om klimataktivism och behovet av att minska koldioxidutsläpp. Istället ligger fokus allt mer på vad lokalsamhället behöver, i form av exempelvis jobb, bostäder och aktiviteter för unga människor.
– För mig är de mest spännande omställningsaktiviteterna när vi tittar på att tillmötesgå sådana behov.
Nu tror Rob Hopkins att nästa steg för rörelsen är att se sig själv som en form av ekonomisk utveckling.
– En riktigt bra förändring som har skett är att entreprenörskap har kommit in i omställningsrörelsen. Om en plats behöver en ny ekonomi, måste det kanske vara vi som skapar den.
Rob Hopkins berättar att han nyligen frågade en av USA:s främsta profiler inom lokal ekonomi, Michael Shuman, vad hans bästa råd till omställare var. Svaret blev ”gå på handelshögskola”.
– Han har rätt. Om vi är så ambitiösa som vi behöver vara, måste vi skapa nya modeller för energi- och matförsörjning och då behöver vi tänka som entreprenörer.
Enligt Rob Hopkins finns en kultur inom omställning, permakultur och den alternativa miljörörelsen där allt arbete förväntas ske ideellt. Den som introducerar pengar är en förrädare.
– Jag kallar det för det ideella arbetets tyranni, eftersom det exkluderar människor som inte har råd att arbeta ideellt. Den medvetenheten känns som en viktig förändring.
Han berättar om sitt möte med Doria Robinson som driver ett omställningsprojekt i ett väldigt fattigt område i Kalifornien. Hon sa att ”om den här är en revolution som bygger på volontärer så kan inte jag vara med, och ingen annan där jag bor heller”.
– Tillsammansodlingar är toppen, men det går också att använda den marken för att skapa jobb och utbildningar och att bygga nya marknader för intressanta råvaror. Sedan kan det bli sekundära företag som förädlar produkterna och man kan utbilda människor i försäljning. Det är jättespännande att se att sådana tankesätt börjar att genomsyra omställningsrörelsen.
Vad säger du till dem som är kritiska till en sådan utveckling?
– Det är jätteviktigt att utmana dem. Menar vi allvar inom omställningsrörelsen? Vi har fem procents chans att klara 1,5 graders global uppvärmning. Om vi ska klara det – och det måste vi – kommer vi att behöva nya system för mat, energi, utbildning och så vidare.
Han menar att många människor jobbar för organisationer som är dåliga på hållbarhet eftersom de måste betala hyran, inte för att de tror på det som arbetsplatsen gör.
– Vi behöver skapa något som de kan gå över till. Om de måste jobba ideellt kommer vi inte att locka folk, men tänk om vi kan ha massor av människor som jobbar med sådant som har med omställning att göra?
Han påpekar att han inte har något emot ideellt arbete i sig.
– Men om majoriteten av världens omställningsgrupper fortfarande jobbar ideellt om 10 år, då har vi misslyckats.
Just nu jobbar han på sin sjätte bok, som ska handla om fantasi.
– Mitt ideal vore om vi inte behöver prata mer om omställning om tio år. Omställning designades för tidsfönstret från det att vi ser att vi befinner oss i en riktig kris och inte vet hur vi ska ta oss ur det, till en plats som är mer resilient, lokal och underbar och där vi inte längre använder fossila bränslen. Men dit kommer vi bara om människor tänker att ”vi måste dit, det kommer att bli fantastiskt!” Omställning är platsen däremellan där vi förändrar våra förväntningar och kulturella berättelser.
Han lyfter fram den franska filmen Demain (Imorgon) som ett bra exempel.
– Den filmens genomslag har varit otroligt. Ett av skälen är att den ger människors fantasi en verktygslåda. Det går att lösa mat- och energifrågor på det här sättet, eller detta, eller detta… Jag har träffat många människor som tidigare kände sig nedslagna men som fick ett stort lyft av den filmen.
Hur ser din framtidsvision ut?
– Våra ekonomier är mycket mer lokala, och det gör att vi ser hur uppfinningsrikedom och fantasi frodas. För 100 år sedan visste du var du befann dig tack vare stilen på husen, olika smaker, drycker och ostar som var specifika för en specifik plats och hade tillhörande historier. Nu börjar vi att komma tillbaka till det tack vara mikrobryggerier, mathantverk och en lokal matexplosion. Jag vill att vi ska fira platsen där vi bor, att bilar är ett minne blott, att vi känner en gemenskap med andra människor och att ensamhetsepidemin tillhör det förflutna.
Istället för BNP vill han att vi ska mäta hur många måltider vi äter hemma hos andra eller hur många barn som leker ute på gatan. Han tänker också att pengar stannar i lokalsamhället så länge som möjligt, cirkulerar och gör nytta, innan de försvinner till andra platser.
– I min framtidsvision kan man andas djupt, det finns rymd och respekt. Jag hoppas att jag får se det! Men det jag älskar är att det inte är någon utopisk fantasi, utan det är en blandning av saker som jag sett i omställningsprojekt, som förnybara energiprojekt i Tyskland eller stadsodling i Milwaukee. Allt finns redan, det handlar bara om att dra ihop det. Och att kunna investera i mikrobryggeriet, den lokala matmarknaden och hydroponiken istället för hos banken så att man ser sin egen stad förändras av de investeringar som vi gjort.
Han påpekar att hans vision inte är någon science fictionutopi, utan att samhällena på ytan kommer att se ut ungefär som de gör nu, bara det att många byggnader och ytor kommer att fylla andra funktioner.
– Det finns inte tid att riva ner allt och bygga upp det igen av återvunnen kartong.