För första gången turnerar Riksteatern med en pjäs där ensemblen, med ett undantag, består av afrosvenska skådespelare. En druva i solen skildrar en svart familj i hela sin komplexitet. – Jag ska inte spela min hudfärg för att berätta något i en annars vit historia och jag är inte heller ett alibi i ett halvtaskigt mångfaldsprojekt, säger skådespelaren David Lenneman.
En druva i solen är en modern klassiker som handlar om familjen Younger och deras drömmar om ett bättre liv. Efter att fadern gått bort väntar familjen på att få ut försäkringspengar som de hoppas kan förändra deras tillvaro för alltid. Men de olika rollfigurerna vill olika saker och motarbetas dessutom av ett rasistiskt samhälle.
– Det är en fantastiskt stark pjäs, full med kärlek och stolthet, människans förhoppningar och drömmar. Den handlar också om vad som händer med människor som inte får en chans i livet och vars drömmar ständigt tas ifrån dem.
Det säger skådespelaren David Lenneman som också var en av initiativtagarna till uppsättningen.
Han är medlem i föreningen Tryck för afrosvenska kulturarbetare och har varit med i diskussioner sedan flera år med bland andra pjäsens regissören Josette Bushell-Mingo om vad föreningen skulle satsa på konstnärligt. De fastnade för just den här föreställningen, inte minst för att den speglar ett brett spektrum av svarta liv.
– Det som är fint med den är att den är så komplex. Tonen pendlar väldigt fint mellan otroligt mycket kärlek och värme i det interna gnabbet och samtidigt en stark tyngd i känslan av förtvivlan över att inte kunna förverkliga sig själv på grund av ett ständigt tryck från rasism och fattigdom.
Pjäsen skildrar tre generationer som har olika slags drömmar. David Lennemans rollfigur vill investera i en spritbutik för att tjäna pengar och klättra på samhällsstegen. Hans syster behöver pengar för att kunna läsa till läkare och ser utbildning som vägen till en bättre framtid, medan deras mor vill prioritera ett nytt och bättre hus för att hålla samman familjen. Hon har vuxit upp som barn till hårt arbetande arrendebönder, bara ett steg bortom slaveriet.
– Det här är inte bara en svart historia för en svart publik. Jag tror också att en vit åskådare kommer att kunna identifiera sig med karaktärerna och det tror jag har riktigt stor kraft. Det öppnar för en större förståelse för att vi inte är så olika varandra.
Det är ett av skälen till att David Lenneman tycker att föreställningen är viktig. Han menar att samhället håller på att komma till ett vägskäl där vi måste välja mellan ett hårdare, kallare klimat med stängda gränser, misstänksamhet och tydliga uppdelningar mellan ”vi” och ”de” – eller att visa förståelse och öppna oss för varandra.
– En druva i solen kan vara en motkraft mot högervindarna som sveper fram väldigt starkt i dag. Kultur är väldigt kraftfullt eftersom det talar direkt till människor. Teatersverige behöver fler pjäser som skildrar svarta på ett nyanserat sätt. Vi har mycket att lära av och om varandra.
David Lenneman är uppväxt i Umeå och var den enda svarta personen på sin skola.
– Ingen såg ut som jag, alla mina idoler var vita. Det här kan vara ett steg i rätt riktning för att andra rasifierade ska kunna se sig på scen, känna igen sig eller se att det är möjligt för dem att bli skådespelare, dramatiker eller regissörer.
Att jobba med föreställningen har varit en stark upplevelse, berättar han.
– Det är absolut den pjäs som jag känt störst engagemang och närhet till. Det är häftigt att vara med och skapa historia. Det har varit väldigt emotionellt för alla i ensemblen.
Flera grät under läsningarna av manuset. David Lenneman tror att det kan beror på att ett helt liv av erfarenheter av rasism kommer upp till ytan.
– Alla dessa år av utanförskap, att bli kallad n-ordet, att höra låga skämt, alla tvivel över vem jag är och att försöka att vara som alla andra har staplats och tryckts undan.
Men bland känslorna finns också en stor stolthet över att vara med i projektet. Det är också speciellt att få jobba med en ensemble som för en gång skull inte domineras av vita personer.
– Det betyder en känsla av trygghet. Jag kan slappna av och veta att jag inte är en ”krydda” i den här pjäsen.
David Lenneman hoppas att de som ser föreställningen blir berörda och känner hopp och kämparglöd inför framtiden. Han hoppas också att den banar väg för många fler produktioner av svarta dramatiker.
– Jag vill inte att det här ska bli en droppe i havet, utan en del av något större. Jag hoppas att En druva i solen och annan svart dramatik ska göras om och om igen.
