För första gången berättar personer från resandefolket sinti själva om sin historia och sin framtid. I boken som ges ut nästa år finns texter om allt från klass och identitet till homosexualitet och kyrkan.
Dinglarens väg – Vorsnos drom (vår väg) innehåller texter av personer som definierar sig som resande eller har kopplingar till resandefolket, som är den största av fem undergrupper inom den nationella minoriteten romer. Formellt sett är etnologerna Britt-Inger Lundqvist och Ann Hellman författare till boken, men Britt-Inger Lundqvist är noga med att betona att det är samtliga medskapares bok. Ungefär 30 personer har hjälpt till med boken, till exempel med texter eller bilder. 25 av dem tillhör resandefolket, precis som Britt-Inger Lundqvist själv.
– Det har aldrig hänt förut att resandefolk har fått berätta på det här sättet eller att någon har lyckats samla så många resande på ett ställe. Den här boken kommer att bli så speciell för resandefolket. De har gömt sig så länge, säger hon.
Idén till boken kom när Britt-Inger Lundqvist och Ann Hellman arbetade ihop på Örebro läns museum på ett projekt i Krämarstan i Finnerödja, som tidigare varit en bosättning för resande. De var anställda för att ta fram resandes berättelser och kände att materialet de hade var för bra för att släppa. Efter en hel del turer står det nu klart att boken ges ut hösten 2015 av Institutet för språk och folkminnen i Uppsala.
Dinglarens väg – Vorsnos drom står på tre ben – resandefolkets historia, som de två huvudförfattarna skriver, en rad livsberättelser som bygger på intervjuer, samt texter om framtiden.
– Vi har hanterat intervjuerna väldigt varsamt. Vi har försökt att använda språket och sättet att uttrycka sig som människorna som blivit intervjuade har så att det är deras melodi i berättelserna, säger Britt-Inger Lundqvist.
Någon har velat skriva sin egen text och flera ville vara anonyma – vilket har gått bra.
– När det gäller avsnittet om framtiden kände både jag och Ann att det som har hänt resandefolket är väldigt tragiskt, men att vi inte kan bosätta oss i historien. Vad vi ville ha ut av det sista kapitlet var en framtid.
De som har skrivit texterna fick två ord att utgå ifrån – framtid och resandefolket – och i övrigt fria händer. Det blev texter om allt från klass och identitet till homosexualitet och kyrkan.
– Det är helt otroliga berättelser vi fått! Det är explosionsartat! Boken kommer inte att gå obemärkt förbi, säger Britt-Inger Lundqvist.
Personerna som skriver är från 20-årsåldern upp till 84 och bor utspridda från Skåne till Norrbotten.
– Roliga och tragiska berättelser blandas. Det kommer att vara en komplex bok. Jag trodde att den skulle bli bra – men i mitt tycke blev den fantastisk. Det blir en öppenhet i boken som jag inte hade väntat mig och den berör ämnen som jag inte heller hade väntat mig.
För att inkludera medskaparna så mycket som möjligt har huvudförfattarna haft en Facebookgrupp där de har delat med sig av avsnitt ur boken, frågat vad den ska heta och informerat om hur det går med praktiska frågor som finansiering. De har också varit noga med att intervjuade och skribenter ska godkänna sina egna texter, vilket ofta har krävt flera vändor fram och tillbaka.
Processen har varit krävande, men nödvändig, tror Britt-Inger Lundqvist.
– Vi har satt ramarna men vi styr inte. Vi har hittat en helt ny metod för att jobba, som skulle gå att applicera även när man ska jobba med andra människor som ska skriva. Vi har skapat en plattform för att göra alla delaktiga. De är med i hela processen. Vi hade aldrig fått de här berättelserna annars.
Huvudförfattarna fick tidigt kontakt med Katarina Ek-Nilsson, avdelningschef vid Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala som tillhör Institutet för språk och folkminnen. De får bokens manus under december och kommer att stå för korrektur, layout och utgivning.
– Vi ska söka pengar för att trycka boken, men får vi inte det trycker vi den ändå med privata medel, säger Britt-Inger Lundqvist.
Fotona kommer från dem som är med i boken och kompletteras med illustrationer av en resande. Förordet skrivs av radio- och tv-producenten Bo Hazell, som bland annat skrivit boken Resandefolket – från tattare till traveller.
– Han är en ikon inom resandevärlden, vi är fantastiskt glada för att han skriver förordet.
Under arbetet med Dinglarens väg – Vorsnos drom kom Britt-Inger Lundqvist och Ann Hellman på att de även ville göra en barnbok utifrån en del av episoderna i boken. Fast några måste göras mer barnvänliga. På ett ställe blir en gubbe slagen i huvudet med en vattenkanna men i barnboken får han istället vatten hällt över sig.
– Vi tar de roliga berättelserna och stoppar in dem i en barnbok. Det blir en saga om Valentin, hans mormor Leontina, hunden Volgan, katten Lisen, grisarna Pigge och Gnidde och Valentins kompis Adelfine. Valentin och hans mormor bor på en skrotgård, säger Britt-Inger Lundqvist.
Förhoppningen är att barnboken också ska bli klar under hösten nästa år och översättas till romani.
– Vi har ett språk som är på väg att försvinna fullständigt. Eftersom det inte har varit skriftligt har det inte dokumenterats. Jag känner att det är primärt att ta tag i språkbiten.
Britt-Inger Lundqvist ser boken som ett viktigt projekt och hon hoppas att den ska ge förståelse för vad minoriteten har gått igenom historiskt.
– Jag hoppas också att den blir en kunskapsspridare om att vi kommer från en annan kultur men att det finns mer likheter än olikheter på ett mänskligt plan. Och det som inte är likt kanske måste få vara olikt. Men det viktigaste av allt är att majoriteten aldrig kan skriva minoritetens historia. Det här är minoritetens egna historia.
Flera av medskaparna har sagt att de är tacksamma och stolta över att få vara med och många ser fram emot att läsa de andras berättelser. Kanske kan det också bli en träff där de som vill får mötas i verkligheten. En av kvinnorna som är med har sagt att det aldrig skulle ha gått att skriva en sådan här bok för några år sedan.
– Dels för att vi jobbar som vi gör och dels för att vi börjar att hitta varandra som resande igen. Resandefolket har organiserat sig allra sist och vi måste börja att ta plats. Ingen annan kommer att skapa vår framtid – det måste vi göra själva. Det kan boken vara en del i, hoppas jag, säger Britt-Inger Lundqvist.
