Parallellt med FN:s klimattoppmöte COP21 höll miljöorganisationer och aktivister en rad andra miljöevenemang i Paris. Ett av de viktigaste var kanske den Internationella tribunalen för naturens rättigheter, som handlade om brott mot naturen och mer hälsosamma sätt att leva i samklang med den.
Miljontals liter olja i mark och vatten samt öppna dammar med oljehaltigt vatten, mitt i Amazonas. Sedan 1960-talet har Texaco/Chevron borrat efter olja och systematiskt orsakat fruktansvärda skador på ekosystem och lokalsamhällen i vad som kallats ”Ecuadors Tjernobyl”. Andelen cancerfall, missfall och missbildade barn är skyhögt över genomsnittet. De människor som under tusentals år levt i dessa skogar har inte längre tillgång till basala rättigheter som rent vatten och mat.
Fallet är ett av många under en annorlunda konferens som hålls i Paris samtidigt som FN:s klimatmöte, COP21. För första gången i Europa sker den Internationella tribunalen för naturens rättigheter. Under två dagar behandlas fall av brott mot naturen inför en panel av ledande profiler inom detta område – jurister, akademiker, aktivister och representanter för urbefolkningar. Tribunalen har som utgångspunkt den deklaration om Moder Jords rättigheter som antogs vid Folkens världskonferens om klimatförändringar och Moder Jords rättigheter i Bolivia år 2010 och visar att naturens rättigheter inte bara är en utopi utan ett praktiskt juridiskt verktyg. En ambition med tribunalen är att utveckla praxis.
– Frihet består i möjligheten att göra vad man vill så länge det inte skadar andra. Här i Paris antogs efter andra världskriget de mänskliga rättigheterna. De fokuserade bara på människor; de utelämnade alltså de flesta av våra relationer, säger Cormac Cullinan, sydafrikansk jurist och ordförande för tribunalen.
– Vi vill visa världen att det är möjligt att skapa frihet inte bara för mänskligheten utan även för resten av världen. Vi kommer att under två dagar presentera bevis för att Jordens rättigheter har kränkts, fortsätter han.
Samtidigt som politiker och företagsledare under uppmärksammade former på COP21 bedyrar hur mycket de ska sänka utsläppen, får vi höra om hur de som med sina kroppar försöker se till att kolet stannar i marken blir hotade och förföljda, till och med dödade. Vittne efter vittne talar om kampen för att hejda den smutsiga utvinningen av fossila bränslen. Från Argentina, Kanada, USA och Nigeria kommer smärtsamma vittnesmål om oljeborrning, fracking och utvinning av tjärsand som förgiftar mark, vatten och människor.
– Våra barn leker fortfarande i vattnen, som nu är giftiga. Hjortarna dricker där. Våra flygande släktingar, fåglarna, rastar där under sin flyttning. Vi känner av att när man borrar in till benen på Moder Jord, då börjar hon darra och skaka, säger Casey Camp Horinek från Poncafolket och berättar om hur delstaten Oklahoma på kort tid blivit USA:s jordbävningscentrum i spåren av fracking.
Trots att de skilda fallen kommer från olika kontinenter och inte egentligen har med varandra att göra, är likheten mellan dem slående. Den systematiska nedbrytningen av ekosystemen blir tydlig. Det står också helt klart hur intimt sammankopplad mänsklig välfärd är med naturens välfärd. När naturens rättigheter kränks, då kränks också mänskliga rättigheter. Det går inte att betrakta dessa som skilda sfärer.
Här finns många representanter från urbefolkningar från Nord- och Sydamerika. Deras sätt att se på världen som en levande, sammanhängande helhet är också anmärkningsvärt likartad, och vi får gång på gång höra hur den dominerande kulturen kör över urfolksrättigheter. Felix Santi, Kichwaledare från Sarayaku i Ecuador, beskriver hur oljeexploateringen förorenar och spränger deras heliga platser.
– Om vi skulle komma hit och spränga Notre Dame, skulle ni inte bli arga då? Så är det för oss, säger han.
Urfolksledarna beskriver COP21 som en process som snarare förstärker utvecklingen åt fel håll, än som en lösning. Det saknas ambitioner att hejda ens den skitigaste exploateringen, som fracking, trots att det mesta av de kända reserverna av fossila bränslen måste stanna i marken för att undvika katastrofala klimatförändringar. Det som framhålls som viktiga lösningar i FN:s ramverk, ekonomisk värdering av ekosystemen genom till exempel ekosystemtjänster, kolkrediter eller kompensation, anses vara ett grundproblem.
Speciellt Redd+ är ett rött skynke. Redd+, som står för reducing emissions from deforestation and forest degradation, ska förhindra avskogning genom ett system där rika länder betalar fattiga länder för att inte hugga ner sin skog, som kompensation för koldioxidutsläpp.
– Naturen reduceras till funktioner som kan identifieras, mätas och bytas mot varandra. Den nya ”gröna ekonomin” står fundamentalt i strid med Deklarationen om Moder Jords rättigheter, och bryter ner snarare än stärker relationerna mellan människor och annat levande, säger Jutta Kill, tysk biolog.
Flera talare återkommer till att det finns alternativ till marknadsekonomin för att hantera klimatförändringar och livsmiljöförstörelse, mer hälsosamma sätt att leva i samspel med naturen. Felix Santi presenterar ett förslag som Sarayakufolket har med sig till COP21: Kawsak Sacha, den levande skogen. Förslaget speglar urbefolkningars förståelse av skogen som ett samhälle av levande varelser, subjekt, som lever i samspel med varandra och vars välmående är oupplösligt förenad med människans.
Tribunalen är ett folkligt initiativ utan formell makt. Cormac Cullinan konstaterar under sitt avslutande anförande att vissa kommer att säga att det inte har någon betydelse det som sker här.
– Ni har ju ingen makt att genomföra era beslut, varken polis eller fängelser, kommer de att säga. Men det tänkandet kommer från det gamla paradigmet, där förändring endast sker genom makt. Vi visar en väg framåt som är så kraftfull att fler och fler kommer att tänka att detta är en bättre väg att gå. På så sätt skiftar vi normerna om vad som är accepterat och inte. Och vi har Livet på vår sida.
