Betesdjuren har en naturlig funktion som byggare av matjord och kan tillsammans med några enkla metoder inom regenerativt jordbruk hjälpa oss att öka fotosyntesen tillräckligt för att stoppa den årliga ökningen av kol i atmosfären, skriver Jörgen Andersson, Fjällbete & Nordic savory hub.
När en vetenskapsman handplockar exempel som talar för en viss teori och samtidigt blundar för allt som talar emot den, så kallas det kvasi- eller pseudovetenskap.
Det är min iakttagelse att våra betesdjur som sedan mer än 20 miljoner år format de ekosystem vi lever i, och lever av, har blivit utsatta för en samhällsfarlig kvasivetenskaplig klappjakt. Istället för att hyllas för sin naturliga funktion som pådrivare av fotosyntes och som matjordsbyggare, har betesdjuren getts skulden för den miljöförstöring som har orsakats av formidabel mänsklig inkompetens.
Därför hoppas jag att så många som möjligt nu vill bilda sig en egen uppfattning om vad som kan tänkas vara stort eller smått i samtalet om jordbruk, djur och klimat.
Följande underlag är hämtat från IPCC, Intergovernmental Panel on Climate Change:
Mängden kol i atmosfären beräknas till 830 miljarder ton, varav 240 beräknas vara den sammanlagda ökningen sedan industrialismens början kring år 1750. Den årliga nettoökningen uppskattas till 4 miljarder ton.
Mängden kol i matjorden beräknas till 1 950 miljarder ton.
Mängden kol i vegetationen beräknas till 520 miljarder ton.
Mängden kol som varje år binds av soldriven fotosyntes beräknas till 123 miljarder ton.
Mängden kol som årligen släpps ut via förbränning av fossila bränslen sätts till 7,8 miljarder ton och motsvarar därmed 4 promille av den mängd kol som matjorden lagrar.
Enligt dessa siffror behöver vi bara 3 procent ökad fotosyntes – utan motsvarande ökning av den årliga förbränningen/förmultningen – för att stoppa den årliga ökningen av kol i atmosfären. Med 6 procent skulle vi, teoretiskt, få tillbaka en förindustriell atmosfär på två generationer. Det är samma tidsperiod som våra matjordar, globalt sett och enligt pessimistiska forskare, orkar ge befolkningen fortsatta skördar med dagens utarmande brukningsmetoder.
För mig som bonde var det en jobbig upptäckt att traditionellt jordbruk, vare sig det kallas konventionellt eller ekologiskt, i praktiken är ett systematiskt förhindrande av fotosyntesen och de naturliga biologiska processerna som bygger mullhalt i matjorden.
Men inom det vi kallar ”regenerativt jordbruk” har enskilda bönder visat att mullkapitalet i produktiv åkermark kan ökas med 300 procent på 25 år. Det låter som trolleri men har uppnåtts genom att:
Inte utsätta jorden för mekanisk bearbetning, det vill säga spara en massa diesel.
Inte utsätta naken jord för sol, vind och regn, det vill säga ha ett skyddande lager växtrester.
Tillåta fotosyntesen och mikrolivet att arbeta effektivt under hela vegetationsperioden.
Vårda och stimulera biologisk mångfald över och under jord.
Se betesdjuren som en omistlig del av matjorden, och därmed en del av all växtodling.
Mer mull i matjorden hjälper oss samtidigt att hantera mänsklighetens allra största utmaningar:
Förmågan att ta emot och behålla regnvatten förbättras radikalt, vilket ger mindre översvämningar och renare vattendrag som kan rinna året om.
Pålitligare skördar med högre näringsmässig kvalitet som kan tas till lägre kostnad och göra världens bönder mindre beroende av de stora företag som säljer insatsmedel.
Visst ser jag det hedervärda i att förorda minskad användning av fossila bränslen. Ungefär som att man gärna kan få hoppas att tvååringar som lämnas ensamma i ett rum låter bli godisskålen. Men jag blir skeptisk när affärsmän, politiker och akademiker larmar om stigande havsnivåer och världssvält, för att sedan, på fullaste allvar, förorda mer elbilar, GMO och skatt på idisslare.
Vi bönder och konsumenter ska förstås lyssna på experterna, men också tänka själva och komma ihåg att det är våra dagliga beslut som avgör om kolet ska ner i matjorden eller upp i atmosfären.
