Häromdagen skrev någon jag älskar att han är glad att få dela tid och rum med mig. Förutom att orden gjorde mig lyckovarm, fick de mig att fundera över just det här med att dela tiden och rummet, och över storslagenheten i att vi finns tillsammans och lever här och nu, alla vi som gör det.
För även om min vän och jag bor ganska långt ifrån varandra och inte fysiskt kan träffas så ofta, så existerar vi ju båda här och nu i världen. Genom alla tider har människor kommit samman, levt med och för varandra i gemensamhetsskapande sammanhang.
När en djupdyker i den tanken uppstår en svindlande känsla. Dessutom är det en påminnelse om hur viktigt det är att vi verkligen får tiden och utrymmet att umgås och vara del av de sammanhangen. Av den anledningen – bland flera, som jag gärna ska återkomma till i andra krönikor – anser jag att vi bör lönearbeta mindre. Den tid vi avsätter för att umgås med varandra – och även med oss själva – är ovärderlig och obetalbar. ”Det som betyder mest i livet kan inte köpas för pengar”, sa min mamma när jag var barn, och jag kom fram till att jag helst av allt ville ha det där oköpbara: tid för drömmande, filosoferande, kreativt skapande och goda relationer, utrymme att hänga med människor, träd och katter. Men ofta har jag upplevt att all den tid som vi, enligt den rådande ordningen, måste lägga på lönearbete medför att möjligheterna till det mest betydelsefulla begränsas så starkt att det ibland knappast blir möjligt att orka med eller hinna alls.
Då och då citeras, i tillväxt- och arbetslinjekritiska sammanhang, den gamle socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss, som sa att vi vore sinnesjuka om vi anser att målet med samhällsutvecklingen är att vi alla ska arbeta maximalt, när målet istället måste vara att frigöra människan till sådant som att dansa, måla och sjunga, ja, till frihet. Det uttalandet är lika aktuellt i dag som när det först gjordes.
Ett led i förverkligandet av en sådan frigörelse kanske är att öppet erkänna och uttala vårt beroende av och vår längtan efter oss själva och varandra i meningsfylld gemenskap, och det fina med det beroendet och den längtan?
Genom att vi inte låter våra viktigaste relationer, de vi har till andra levande varelser – människor, djur, vatten, träd – och till oss själva, i tyst medgivande reduceras till något som kan underkastas en allvarligt relationsstörd arbetslinje, utan istället högt uttalar dessa relationers betydelse i våra liv och alla situationer, kan frigörelsen verka.
