Messmörsteatern i Järvsö i Hälsingland vill inte bara underhålla, utan även slå vakt om den lokala kulturhistorien, dess språk och sägner. Teatern firar tioårsjubileum i år med en pjäs om en familj från Stockholm som köper en hälsingegård.
Historien om Messmörsteatern började med att en stuga på Harsen donerades till Gästrike-Hälsinge hembygdsförbund. Ett av uppdragen från donatorerna var att se till att Harsens fäbodmuseum användes för att sprida kunskap om fäbodkulturen. Järvsö hembygdsförening arrangerade därför bland annat en fäboddag varje år med föredrag och aktiviteter och då väcktes idén om att spela teater för att berätta om kulturhistorien.
– Det växte mer och mer och blev ganska populärt bland framför allt ortsbefolkningen, berättar Cecilia Bruce, som varit med sedan starten.
De första pjäserna byggde på sägner från fäbodarna, med originalmanus av Cecilia Bruce och resten av amatörensemblen. I år spelar Messmörsteatern för första gången i själva Järvsö, på hembygdsgården i utkanten av orten. Manuset krävde nämligen en Hälsingegård.
Den förbjudna dörren – berättelse om en hälsingegård börjar i nutid, med att en Stockholmsfamilj flyttar till en Hälsingegård.
– Pappan och mamman är mycket kommersiellt inriktade. De tänker att de ska ”klippa deg”, som pappan uttrycker det, på att Hälsingegårdarna utsetts till världsarv av Unesco.
Tillsammans med sin odrägliga tonårsson diskuterar de hur de ska göra om huset.
– Någon hör vad de pratar om – den 400-åriga gårdstomten. Han blir förskräckt och tänker att han måste göra något, berättar Cecilia Bruce.
Hans lösning blir att säga till sonen att han gärna får gå runt i huset men absolut inte öppna den förbjudna dörren. Idén fungerar precis som tomten tänkt och tonåringen öppnar dörren, som leder till samma gård fast 150 år bakåt i tiden. Där möter han familjen som bodde där då, lär sig om deras liv och blir förälskad i dottern.
– Hon är väldigt stolt över sin gård och han tar över hennes värderingar.
Tonåringen vandrar mellan de två tiderna tills tomten säger att han inte längre får göra det utan måste välja mellan sina föräldrar och den som han är kär i. Cecilia Bruce avslöjar inte slutet men berättar att det är ”oväntat och lyckligt”.
Det finns flera teman i föreställningen. Ett sammanfattas i en sång i slutet av föreställningen där det konstateras att ”det som är och det som var kan trivas samman bra”. Andra teman är identitet och öde. Allvar blandas med humor, tankar med känslor, i föreställningen.
– Det blir många komiska stunder när pojken kommer med sina synpunkter från 2013 och vice versa. Men det ska inte bara vara buskis, som får folk att skratta och ingenting mer. Det ska finnas insikter i underhållningen för publiken att ta med sig hem. Vi vill att publiken både ska skratta, gråta och lära sig något nytt. Det är inte så lätt men jag tror att vi har lyckats i år.
Bland annat används ortens dialekt, jarsemål, i scenerna från förr. Publiken får en liten ordlista i programbladet för att kunna hänga med.
– Vi vill slå vakt om kulturhistorien och det gamla språket. Det gör vi i alla våra pjäser, säger Cecilia Bruce.
