För en del år sedan var jag på ett möte i Nordnorge med Nordiska konstnärsrådet. Där deltog bland annat en delegation från samerna på Nordkalotten. En äldre man berättade att i hans by hade byborna tre decennier tidigare levt ett traditionellt liv där allt kretsat kring renskötseln. Men efter de trettio åren satt byborna och tittade på samma TV-program som alla andra runt om i världen och byn var full av bilar, snöskotrar och fyrhjuliga motorcyklar. Och den slöjd, bildkonst, sång och musik som hade varit en naturlig del i deras liv var nu något för specialiserade konstnärer. Brödfödan för sig, konsten för sig. På bara trettio år!

Så fungerar vårt rationella, genomorganiserade samhälle – kulturen är en sektor för sig, med sina egna producenter och konsumenter. Det är en sektor som höjs till skyarna i högtidstalen men som är lågt värderad när det kommer till pengafrågor. Och konstnärernas organisationer brukar stenhårt försvara gränsen mot andra delar av samhället, man är rädd om de smulor man har fått. Somliga invånare rynkar på näsan och tycker att verksamheten är något för övre medelklassen, man vill hellre lägga pengarna på sjukvård och annat nyttigt. Andra som har fet plånbok vill gärna slippa betala skatt till kulturen, betala kan man göra själv via lite dyrare biljetter. Sektorsgränserna består.

När jag läser om initiativet att starta ett årligt konvent i Eskilstuna, Folk och kultur, för diskussioner om framtidens kulturpolitik och för att lyfta fram kulturens värde i hela landet blir jag upplivad över ett så spännande och kraftfullt initiativ. Bakom initiativet står tre organisationer med bred förankring runt om i landet, Regional Musik i Sverige med 22 medlemsorganisationer, Länsteatrarna Sverige med 20 medlemmar och Länsmuseernas samarbetsråd med museer på 24 platser. De har alla sin egen turnéverksamhet respektive bygge av filialer till länsmuseerna. Sedan har de kontakt med Hela Sverige ska leva!, de får stöd från Postkodlotteriet och Eskilstuna kommun. Deras idé är att blåsa liv i lokala kulturaktiviteter i hela landet.

Spännande och bra, men de löper inte hela linan ut. Det har blivit alltmer uppenbart att de stora frågor vi står inför inte bara handlar om miljön utan kanske mer om en grundläggande syn på människa, natur och våra försörjningssystem. De tre delarna i hållbarhetsbegreppet från FNs Riokonferens 1992 var ett bra sätt att grovt ringa in vad det handlar om – ekologi, en social dimension och ekonomi. Två problem fanns med det hållbarhetsbegreppet. Den sociala dimensionen behövde vidgas och inkludera kulturfrågor. Och den ekonomiska dimensionen definierades och definieras på många håll som att det är okej med business as usual och fortsatt tillväxt, trots att avsikten i Rio var att vi måste börja hushålla med resurser, ekonomi = att ekonomisera. Med Brundtlands linje 2-dribbel går det att låtsas att tillväxten kan fortsätta samtidigt som vi använder mindre naturresurser.

Grundtanken med en kulturell förändring måste vara att ersätta dagens destruktiva materialism och konsumtionskultur med en kultur som samtidigt inte förstör jordens resurser eller mänskliga värden. Kultursektorn är en konstruktion för att i linje med Henry Fords löpande band skapa ett arbetsliv där allt ”ovidkommande” skalas bort.

FN har antagit styrande dokument som handlar om hållbarhetsfrågor där kulturen har fått en viktig roll utan begränsning till en sektor – tvärtom. Konventionen om kulturell mångfald1 antogs år 2005. Bakom den fanns tanken att FN borde arbeta mer förebyggande istället för att agera brandkår, utgå från den lokala kulturen och underlätta dialog mellan grupper i konflikt. Kulturella faktorer måste därför infogas i utvecklingsstrategierna. Carl-Johan Kleberg, tidigare utredningschef på Statens Kulturråd, var den som från första början kom med idén till det som sedan blev mångfaldskonventionen.

Elin Rosenström arbetar idag med internationella frågor på Statens Kulturråd, bland annat mångfaldskonventionen och Agenda 2030 (FNs 17 hållbarhetsmål). Hon deltog i en nationell omställningskonferens i Falun i höstas. Där pekade hon på att vi ska ta ska ta stöd av mångfaldskonventionen och Agenda 2030 när vi vill arbeta med kulturfrågor. De är bindande dokument om kulturpolitik, ratificerade av Sverige 2007. Enligt konventionen ska kulturen integreras i politik för hållbar utveckling. Konventionen ska tillämpas på alla nivåer i samhället. I vissa delar av landet har kulturen redan integrerats i styrdokument för regional utveckling och myndigheter, regioner och kommuner har börjat omsätta Agenda 2030 i sin egen verksamhet. Kulturen är viktig för sociala, ekonomiska och ekologiska mål.

Civilsamhället har en viktig roll. Processen att ta fram en FN-konvention är unik i och med att ett globalt nätverk från civilsamhället har haft en stor roll vid tillkomsten. Jag fanns med i det konstnärsnätverk som deltog i arbetet på global nivå. Civilsamhällets deltagande avspeglas i mångfaldskonventionens Artikel 11 – DELTAGANDE AV DET CIVILA SAMHÄLLET. Där står det ”Parterna skall uppmuntra det civila samhället att aktivt delta i strävan att uppnå målen för denna konvention.” Länder som har ratificerat mångfaldskonventionen har åtagit sig att följa den. Sverige ska alltså agera i linje med mångfaldskonventionen, tunga argument för ett hållbarhetsarbete med kulturen som grund!

För att återgå till Folk och kultur i Eskilstuna kan jag tycka att diskussionerna på det förberedande mötet fortfarande handlade om kultursektorn. Det verkar inte som om statliga myndigheter har fört ut budskapet att Sverige faktiskt har ett statligt åtagande att lyfta kulturen som grund för hållbar utveckling inom alla politikområden.

Med koppling till det inledande samiska exemplet skulle jag vilja höja siktet ytterligare: Kultur ska inte vara en sektor som försöker reparera det samhället i övrigt ställer till utan något som genomsyrar hela samhället, som bidrar till att vi mår bra.

Men det här är inte helt lätt. Hur kopplar man ihop kultursektorn ute på ena kanten av samhället med allas vårt sätt att leva? Hur ens få konstnärer att möta en befolkning så upptagen av inbokade fritidsaktiviteter, Facebook och allt annat att mötena sällan blir av? Konkurrensen från ett lättviktigt media- och evenemangssamhälle är stark. Tillväxt- och konsumtionskulturen är helt dominerande hos beslutsfattarna i vårt samhälle och vi andra har fått samma kultur i oss i dagliga doser under många år. Ändå måste det gå.

Vad kan ett hållbart samhälle innebära? Det allra viktigaste tror jag är att få fungerande sociala sammanhang och en kultur som är levande, som genomsyrar livet. Kan vi hitta tillbaka till ett samhälle där saker och ting hänger ihop, kultur och arbete, med mindre specialisering, levande lokala miljöer, återupprättande av en fungerande demokrati och mänskliga sammanhang? Vi har en vardagskultur med kommersialismen som ledstjärna, med mer fanatiska anhängare än de flesta religiösa grupper och bruna missnöjesgrupperingar. Tillväxtmålet är överordnat alla andra mål. Med den kulturen kommer vi definitivt inte att nå några klimatmål, minska människans resursanvändning eller hindra utrotningen av arter av växter och djur på planeten. Den psykiska ohälsan växer.

Nästa år blir det ett fyradagars Folk och kultur-evenemang i Eskilstuna. Årligen ska det bli en stor mötesplats för kultur, där man debatterar regional och nationell kultur och skapar en kulturpolitisk arena. Munktellstaden i Eskilstuna har ett stort antal lokaler där det kan försiggå många aktiviteter samtidigt. Målet är en stark kulturpolitik i hela landet.

Det vore både spännande och viktigt för omställningsrörelsen att delta. Den lokala/regionala vinkeln är intressant för oss. Vi och andra kan komma med bidrag. Det är mycket öppet vad man kan göra, sätta upp en liten pjäs, ordna en utställning, ha bokbord. På Folk och kulturs hemsida finns mer material, både om tisdagens konferens och om möjligheter att medverka nästa år.