Den ena är en hyperambitiös tegelsten som börjar med klimatkrisen och slutar med hur du bygger passivhus, blir upplyst och reformerar FN. Den andra är en samling reportage om 15 svenska ekobyar. Båda spretar rejält men hålls samman av skribenternas tro att en annan värld är möjlig.
Jag gläntar på det skolboksaktiga omslaget till Det hållbara samhället – kan det byggas underifrån? Inser att min lön inte är förenlig med djupstudier av de 520 sidorna. Beslutar lägga maximalt åtta minuter per kapitel. Titeln på kapitel 16, Globala utmaningar – kan du och jag bli en del av lösningen? låter ungefär som de 15 föregående. Men när äggklockan ringer läser jag fängslad vidare.
Hållbarhetskonsulten Hillevi Helmfrid river tag i läsaren med konkreta råd. Jobba mindre, hugg ved ibland, ställ av linsgrytan från spisen och linda den i fårskinn! Konsumera mindre, mjölksyra – och föd och skola barnen hemma. Skolan? Den kan istället användas till högkvalitativa specialkurser och stimulerande gruppaktiviteter. I dig it!
Andra läsare än denna skribent kommer att hitta sina egna guldkorn i den mångomfattande antologi som sociologen och freds- och utvecklingsforskaren Mats Friberg, 72, agerat redaktör för. Jag tror att det är så detta verk ska läsas, som ett slags uppslagsverk.
Efter Helmfrids text fortsätter jag att karva understrykningar i nästkommande tre kapitel. Danska Hildur Jackson berättar fascinerande om det globala nätverket av ekobyar. Hon citerar chefen för FN:s klimatpanel, som ska ha sagt att ”det bästa för jorden just nu vore att skapa en mindre stad där alla goda idéer prövades på samma gång. Det kan säkert bara ske i något av de nordiska länderna.” Läsarens klimatångest dunstar när Jackson radar upp ekosamhällsinitiativ världen över: italienska Damanhur med hemliga bergrum, skotska Findhorn med en ”living machine” och japanska Kobunaki. Snömoset är smält. Danskarna har startat en fyra veckors kurs i att designa utopierna: en ekologisk, en social, en ekonomisk och en världsbildsvecka. Dessutom föreslår skribentens man sist i boken att ekobyinternationalen The gaian league of nations ska så frön till institutioner som kan ersätta Världsbanken, IMF och WTO.
Kanske mest rak på sak är Lena Jarlöv, arkitekt och pionjär inom stadsekologi, vibrerande av engagemang trots eller snarare tack vare sina snart 80 år. Likt Stina Oscarsons Möjliga samtal på Radioteatern projicerar hon en intervju med typ Stockholms borgmästarinna år 2029.
Allt har gått bra, visar det sig, världens undergång tycks på god väg att undvikas. Glesare bebyggelse, flerfamiljshus, mindre arbetstid och småskalighet är delar av lösningen. Och jag naglas fast när Jarlöv öppnar historieboken och berättar om svunna radikala samhällsplanerare.
En tysk med det hejdlösa namnet Leberecht Migge förordade för 100 år sedan ”en stadsbygd som skulle stärka den stora massans ställning gentemot arbetsköparna genom en viss självförsörjning på mat i anslutning till bostaden.” Denne permakulturens föregångare ville nyttja solen och naturliga kretslopp.
Omdaningen kan bara slå rot, agiterar Jarlöv, via folkrörelser med självtillit. Och så vips jämför hon Gandhis saltmarscher med demonstrationer mot Irakkriget. Äkta, effektivt motstånd mot symboliskt och ineffektivt.
Den fjärde av de radikala i mitten av Fribergs antologi är Marianne Påsse med ett frontalangrepp på pengasystemet. Hon berättar om österrikiska Wörgl som skapade egna pengar med negativ ränta, en användaravgift på en procent per månad, för att bryta med trenden att kapitalet annars reproducerar sig självt och konstgjort fördjupar samhällsklyftorna. Hundra år dessförinnan hade engelska Guernsey utfärdat en egen valuta som ett framgångsrikt internt lån. Vi får en snabbduvning i friekonomins alternativa universum, komplett med tips på Jakbanken och andra initiativ för den som vill gå vidare.
Många av antologins författare är äldre män som gärna citerar sig själva och tycks vara gamla kompisar. Boken kom ut i december men de flesta texterna tycks framtagna för ett par–fem år sedan. En av Mats Fribergs teser är att ”gröna kvinnor” har en huvudroll i en framtida nödvändig samhällsomdaning. Hans antologi förkroppsligar ofrivilligt just detta.
Ekobyboken – frihetsdrömmar, skaparglädje och vägar till ett hållbart samhälle passar rätt bra ihop med Det hållbara samhället, inte bara för att vi i den förra hamnar hemma hos några av skribenterna i den senare. Ekobyboken ger svenska berättelser där antologin ger globala teorier. Trots att ämnet är avgränsat till svenska ekobyar är den också om möjligt ännu mer osammanhängande.
Sju skribenter – flertalet med kvinnligt kodade namn – tycks ha åkt på besök till femton svenska ekobyar av skilda slag. I tio anonyma kapitel pratar de om detta. Röd tråd saknas och kapitlen har överlappande teman, ja upprepar ofta samma sak. Stora härliga fotografier har lagts in men visar inte sällan andra platser än dem som texten diskuterar.
En känsla av vemod vilar över boken. Vi får möta generationer av människor som följt sina drömmar, fått se dem knådas och stelna och spricka – men sedan fått se spirande nytt liv gro därur. Nittio procent av sådana här initiativ slutar dock med de brustna drömmarna, konstateras i en intervju med ekobygurun Diana Leafe Christian.
Om och om igen får vi brottstycken av dyrköpta erfarenheter. Att komma överens i gruppen är svårast. Att hantera myndighetsbyråkrati och inte bränna ut sig med odlingar, byggen, familj och jobb är också svårt.
Varje läsare lär finna sina guldkorn. Ovedersägliga och unika är de personliga vittnesmålen vi bjuds. En svensk socialantropolog, bosatt i smått legendariska Findhorn i Skottland, avslöjar litet om hur andlighet och stillhetsövningar lotsar gemenskapen förbi de rev som slitit isär andra grupper. Taråbergshistorien, om hur radikala inflyttare försökte rädda ångermanländska skogar – och långt senare vann sina motståndares beundran – är vacker.
Den som själv vill starta en ekoby behöver dock läsa annat. Till exempel amerikanska Creating a life together av just Diana Leafe Christian, en närmast Ikea-mässigt tydlig bruksanvisning av destillerad visdom.
Att bryta med ohållbara system kräver ovanlig klarsyn. Att bygga och leva en annan värld blir lätt övermäktigt. Nog behöver vi svenska böcker i ämnet. Att skriva dem är inte lätt det heller.
