Kärnavfallet fortsätter att vara farligt i 100 000 år, men det enda rimliga är att de som köper el från kärnkraft får betala för omhändertagandet, istället för att kostnaderna – och riskerna – ska vältras över på kommande generationer, skriver veckans debattör.
Den svenska kärnkraften är kraftigt subventionerad på minst två sätt. Dels genom att kärnkraftsägarna inte behöver stå för mer än en bråkdel av försäkringskostnaderna för ett haveri. Om det som inte får hända händer vältras kostnaderna istället över på staten. Dels genom att kärnavfallsfonden visats vara kraftigt underfinansierad. Det lilla påslag på kärnkraftselpriset som går till Svensk kärnbränslehantering, SKB, räcker inte för att finansiera omhändertagandet av kärnavfallet.
Att denna underfinansiering är ett reellt problem redan i dag stod tydligt när SKB i februari genomförde ett samrådsmöte i Östhammar, som led i ansökningsprocessen för nytt slutförvar för låg- och medelaktivt radioaktivt avfall i Forsmark. Många relevanta och självklara frågor som ställdes under samrådsmötet saknade SKB helt svar på. De två ledorden för processen är att slutförvaret måste fram så snabbt och så billigt som möjligt. Istället borde högsta möjliga säkerhet vara ledord, och priset för kärnkraftselen sättas så att en finansiering av denna säkerhet finns. Att SKB vill hasta fram slutförvaret har olyckliga politiska förtecken. Önskemålen från alliansregeringen – med Folkpartiet som pådrivande parti – om att bygga ny kärnkraft, bedöms svåra att komma vidare med innan slutförvarsfrågan är löst.
Den kanske mest anmärkningsvärda informationen som framkom vid samrådsmötet var dock att SKB tillskrivit regeringen med hemställan om ett regeringsbeslut att ärendet inte ska behöva underställas regeringens tillåtlighetsprövning enligt Miljöbalkens 17 kapitel. Ett sådant regeringsbeslut skulle innebära att något kommunalt veto inte skulle finnas i frågan. Den valda placeringen är gjord utifrån var folkopinionen är mest positiv till kärnkraft, inte var berggrunden är säkrast. Att SKB trots det är så rädda för folkopinionen att man vill slippa det kommunala vetot är under all kritik. Självklart måste Östhammarsborna få säga sitt i frågan om kommunen ska bli Sveriges kärnavfallstipp eller inte.
Strålskyddsmyndigheten var på plats på samrådet och ställde många relevanta frågor och krav, bland annat att alternativa metoder ska redovisas och värderas gentemot vald metod. Vidare efterlyste Strålskyddsmyndigheten klargöranden från SKB gällande minimikrav i val av plats och värdering mellan olika platsval. Utan sådana jämförelser är det ju omöjligt att på goda grunder kunna fastslå att en viss placering är bättre än andra. Inte minst kan en placering nära Forsmark vara problematisk utifrån frågan hur slutförvaret påverkas av en härdsmälta. Att vifta undan frågeställningen med att den risken är extremt liten är inte okej. Slutförvaret måste fungera under alla omständigheter.
Huruvida vi måste hantera kärnavfallet på ett sätt som garanterar kommande generationers säkerhet kan inte vara en fråga. Då borde det inte heller vara en politisk fråga om kärnavfallsfonden ska ges tillräcklig finansiering eller inte. Att alliansregeringen prioriterar lägre kostnader för kärnkraftsel framför en så bra hantering av kärnavfallet som möjligt är direkt oansvarigt!
