Senegal har en stark serietradition med allt från historiska och feministiska berättelser till skolmaterial om aids och omskärelse. Margareta Wallin Wictorin studerar serierna ur ett postkolonialt perspektiv.
Margareta Wallin Wictorin är lektor i konstvetenskap vid Linnéuniversitetet i Växjö och ingår i en forskargrupp som studerar berättande i koloniala och postkoloniala situationer.
– Vad berättas om det koloniala förflutna och dagens postkoloniala läge? Hur skildras till exempel det beroende av västvärlden som fortfarande finns?
Hennes intresse började med att bildavdelningen på Linnéuniversitetet anordnade studieresor till Senegal. Margareta Wallin Wictorin var sedan tidigare intresserad av tecknade serier, främst feministiska serier och manga. Hon blev nyfiken på vilka tecknade serier som finns i Senegal och upptäckte en stark tradition kring serier i landet.
Berättare, så kallade griots, har i Västafrika traditionellt ansvarat för kunskapen om folkets historia och andra viktiga berättelser, som ofta förts vidare genom en kombination av sång och muntligt berättande. När Senegal blev en fransk koloni på 1800-talet påverkades landet av den franska traditionen av satiriska teckningar, inte minst i dagspressen. Dessutom fanns franskspråkiga serier som Tintin, Asterix och Spirou tidigt i Senegal. När landet blev självständigt 1960 utvecklades egna tecknade serier. Det är vanligt att tecknarna har sin bakgrund inom pressen, men det är inte skämtteckningarna som Margareta Wallin Wictorin främst har studerat, utan de mer berättande serierna.
– Senegal är ett väldigt intressant land som sedan självständigheten har satsat mycket på kultur. 1960 satsade de 25 procent av statsbudgeten på kultur för att stärka sin identitet som självständig afrikansk kulturnation.
Bland annat startades bok- och serieförlag, konsthögskolor, museer, arkiv och andra kulturinstitutioner.
– Tecknandet kom igång sakta men säkert.
En av de tidigaste senegalesiska serier som Margareta Wallin Wictorin studerat är från 1970-talet. L’homme du refus, Mannen som gjorde motstånd, är en berättelse från kolonialtiden om en välkänd motståndskämpe som försökte hindra fransmännens maktövertagande på 1800-talet. Bland annat skildras hur den franska armén tillsätter och stöttar lojala byhövdingar, medan motståndsmannen river ner rekryteringsaffischer till den franska armén och vägrar ta av sig sin huvudbonad för fransmännen och den nye hövdingen.
Med 30 sidor bilder och text berättas en populärhistoria i en traditionell landsbygdsmiljö som de senegalesiska läsarna kunde känna igen. Tanken var att den skulle kännas dokumentär.
– Den visar hur fransmännen dödar honom, ”så går det om du försöker att göra motstånd”. Men jag uppfattar ändå budskapet som att det är värt att göra motstånd mot kolonialmakten. Han framställs som den historiske hjälte han var i verkligheten, berättar Margareta Wallin Wictorin.
En annan serie om Senegals historia är Les héroines de Senegal, Senegals hjältinnor, som är uttalat feministisk. Den handlar om kvinnliga senegalesiska hjältar, som deltog i kampen mot den franska kolonialmakten. Det första albumet kom 2010 och är tänkt att ingå i en serie om fem delar.
– Den försöker att hitta förebilder för unga tjejer och framställer historien så att man ser kvinnornas roll. Det är en kommitté med anknytning till universitetet i Dakar som arbetar ideellt för kvinnors rättigheter som har gjort manus. De strävar också efter att framställa landets historia på ett sätt som inte alltid överensstämmer med de franska historieböcker som används i skolor i Senegal. Det franska inflytandet är fortfarande starkt i landet.
Serier används ofta i pedagogiska sammanhang för att föra fram olika budskap och sprida kunskap. Sociala organisationer tar fram seriealbum som kan användas i skolorna, som ofta har ont om undervisningsmaterial, särskilt på landsbygden.
– De används väldigt medvetet, anpassas till läroplaner och översätts till flera språk. Man dramatiserar berättelser om viktiga frågor för att de ska bli intresseväckande, säger Margareta Wallin Wictorin.
Ett vanligt grepp är att utgå ifrån en grupp ungdomar och någon personlig upplevelse. Det kan vara någon vars syster har fått aids, och så får läsaren följa vad som händer sedan. Afrique Citoyen är namnet på en samling av sådana seriealbum. Ett handlar om unga arbetslösa afrikaner som försöker ta sig till Europa via spanska Kanarieöarna, i hopp om att hitta jobb.
– De färdas längs med Afrikas västkust där Atlanten ligger på, i öppna fiskebåtar, och det är många som har drunknat under sådana turer. Ungdomarna träffar en ung man som var med på en sådan tur och höll på att drunkna. Han säger till dem att han ångrar sig och att det inte var värt det. Denna berättelse kan både tolkas som västvänlig propaganda, syftande till att avskräcka arbetssökande afrikaner från att söka sig till Europa, och som information om hur illa det ofta går för de som riskerar sitt liv i osäkra båtar på öppet hav.
En annan berättelse handlar om hur ungdomarna besöker en by där det förekommer kvinnlig omskärelse.
– En omskuren kvinna ska föda och får problem. Serien tar ställning, men är nyanserad. Man har förståelse för den historiska situationen men visar på traditionens stora nackdelar.
Goorgoorlou är en annan, mer humoristisk typ av serie. Titeln betyder ungefär ”den som alltid klarar sig trots allt”. Den handlar om en vanlig man i huvudstaden Dakar under 1980- och 1990-talen.
– Senegal hade stora lån från Världsbanken och tvingades att devalvera sin valuta. Staten blev också tvungen att dra ner på de offentliga utgifterna och det blev jättestor arbetslöshet.
Goorgoorlou är arbetslös och försöker att få livet och ekonomin att gå ihop. Varje dag beger han sig ut för att hitta jobb.
– Han är väldigt positiv och optimistisk trots alla sorger och lyckas alltid få det att gå ihop på något sätt. Serien är enkelt tecknad, men slagfärdig, och ger en direkt inblick i vardagslivet på Dakars bakgator och innergårdar. Den blev senare en väldigt populär tv-serie, berättar Margareta Wallin Wictorin.
Historien är delvis självbiografisk. Tecknaren och manusförfattaren, som kallar sig T.T. Fons, kommer i verkligheten från en förort till Dakar. Han skickade in ett bidrag till en tävling, fick göra praktik på en tidning i huvudstaden men blev sedan av med jobbet och började teckna en serie om livet som arbetslös, något som många senegaleser kunde känna igen sig i.
– Den är väldigt rolig och satirisk, den driver med alla och sig själv, samtidigt som det är på fullt allvar.
Goorgoorlou innehåller ofta kommentarer till olika politiska händelser. Den är skriven på franska, men innehåller uttryck på det lokala språket wolof. Dessa uttryck förklaras i fotnoter och enligt Margareta Wallin Wictorin ger orden en känsla av att serien är väl förankrad i den senegalesiska vardagen. Miljöerna bidrar också.
Hon ser en tydlig tendens, som hon tycker är intressant, i att de lokala språken används allt mer i serierna.
– Det finns en önskan om att stärka de lokala språken gentemot franskan. Det är en form av kulturimperialism att franskan är så tongivande trots att mindre än hälften av befolkningen talar det.
Gemensamt för många av de serier som Margareta Wallin Wictorin har studerat är att de har något slags budskap.
– Det är klart att den feministiska serien har ett budskap men mannen i Dakar som kämpar på har ett budskap också. Serien visar hur en av alla de arbetslösa som nämns i statistiken har det, mänskligt och konkret.
