Lyra Ekström Lindbäcks nya roman Ett så starkt ljus utgår ifrån egna upplevelser av osynlig kärlek i en heteronormativ värld. Hon ser det som en politisk handling att sätta ord på dessa och riktar sig särskilt till unga queerpersoner.
Lyra Ekström Lindbäcks debutroman var en BDSM-relation utförd som bok och väckte en hel del uppmärksamhet. Den här gången fick texten en helt annan ton. Först möter vi skådespelaren Joanna som inte vågar komma nära huvudpersonen Sara. Sedan handlar det om den outtalade kärleken till tonårsförälskelsen Linnéa. Och till sist om mötet med C, där kärleken får nya dimensioner.
– Jag ville skriva om det som vanligtvis verkar vara för litet för att få vara en berättelse. Inte något vittnesmål om fruktansvärda händelser eller storslagen kärlek. Utan just de mera undanglidande känslorna av omöjlighet och längtan, säger Lyra Ekström Lindbäck.
Hon hade inte en klar idé när hon började skriva, utan historien växte fram ur intryck och impulser som hon klottrade ner.
– Men jag har vetat länge att jag ville skriva något om det undanglidande eller upphävda hos queera erfarenheter. Och så här i efterhand vet jag att skrivarbetet har betytt oerhört mycket för att göra vissa erfarenheter synliga, sörjbara, och värdefulla. Hbtq-personer går runt med en massa undanträngd sorg över händelser och minnen som aldrig riktigt fått bli till. Utöver alla diskrimineringar och förtrycksyttringar som är påtagliga.
Hon nämner statistik som visar att 37 procent av unga hbtq-personer har försökt att begå självmord.
– Det är helt sjuka siffror och ändå är det som om de flesta går runt och tänker att allt är så jävla bra för hbtq-personer i samhället nu. En massa depression tror jag är sorg som aldrig ha fått ta form, som inte är kommunicerbar och därför inte heller går att läka eller åtgärda.
Lyra Ekström Lindbäck betonar att heteronormativiteten formar hela förståelsen av känslor och erfarenheter, inte bara i mötet med andra utan även inombords.
– Själva vår förståelse av vad som är ett liv, vad som är en förälskelse och vad som är möjligt att fira eller sörja eller bara prata om, är så tätt sammanflätat med normativa föreställningar om sexualitet och kärlek. Jag tror att bara det som går att kommunicera till andra blir begripligt för en själv.
Och därmed menar hon att skönlitteraturen och kulturen har en viktig politisk roll – att skapa nya uttryck som gör det möjligt för upplevelserna att ta en annan plats och form.
– Jag tror inte nödvändigtvis att all konst måste vara politiskt bra eller nyttig – det tror jag är en farlig instrumentalisering – men man måste kunna reflektera över hur ens arbete förhåller sig till dess kontext. Särskilt om man skickar ut något i offentligheten.
Just att texten skulle publiceras har hon försökt att inte tänka på medan hon skrev. Först skrev hon för sig själv och sedan skrev hon för framför allt unga queerpersoner och andra som hon tror kan dela erfarenheterna.
– Jag har inte velat koncentrera mig på att skriva en bok som kan få fina recensioner, utan snarare en bok som jag hoppas kan hitta fram till människors hjärtan. Om jag hade tänkt för mycket på hur det kommer att kännas att få recensioner av en bok som bottnar i så många personliga erfarenheter så hade jag nog inte kunna skriva lika… naket.
Boken som kommer ut i oktober är inte självbiografisk men skrivandet har gett nya perspektiv på sådant som Lyra Ekström Lindbäck själv upplevt.
– Jag känner nog att boken har möjliggjort för mig att lämna en viss period av mitt liv bakom mig. Så mycket blev tydligt och därför också på något sätt avslutat. Jag har mått så mycket bättre sedan första utkastet blev färdigt, gått rakare i ryggen, kunnat acceptera saker som är svåra på ett annat sätt – acceptera på ett sätt som förstås innebär att jag vill kämpa för att förändra dem.
Precis efter att manusets grundform blev färdig berättar Lyra Ekström Lindbäck också att hon träffade sitt livs stora kärlek.
– Det har verkligen blivit som det står i slutet av boken, att det jag lever nu hör till en annan berättelse. Ett så starkt ljus handlar ju så mycket om ensamheten i dessa erfarenheter och dessa erfarenheter av ensamhet. Och så är det inte längre för mig, även om det så klart kan bli så igen på andra sätt. Så jag kommer definitivt inte att skriva samma bok igen.
Men vad hon kommer att skriva om härnäst är hon inte redo att prata om än.
– Om man berättar om det så tar det form innan det har tagit form, och det brukar inte vara så bra.
