Samiska hbtq-personer är en minoritet i en minoritet. Projektet Queering Sápmi har samlat livsberättelser bortanför normen som nu har blivit både en bok och en utställning på sex språk. – Queering Sápmi har synliggjort att det finns queera samer. Det har i perioder verkat som att vi inte finns, säger Josefina Skerk, projektdeltagare samt politiker i Sametinget.
I fredags var det premiär, boksläpp och vernissage på Västerbottens museum. Omkring 300 personer var på plats i koltar, glitter och frackar och både skrattade och grät framför bilderna.
– Museet har aldrig haft ett sådant vernissage, det var magiskt. Det har gått så sjukt bra och varit helt overkligt. Vi hade aldrig kunnat drömma om ett sådant mottagande. Det kändes sjukt stort. Folk beskrev det som historiskt, berättar Elfrida Bergman, en av de två projektledarna.
Projektet tog sin början våren 2011. På den tiden upplevde Elfrida Bergman och Sara Lindquist att hbtq-personer var nästan helt osynliga i Sápmi. Organisationer som jobbade för hbtq-personer respektive samer prioriterade andra än de personer som tillhörde båda minoriteterna. De samiska hbtq-personer som Bergman och Lindquist pratade med kände få, om några, personer i samma situation och hade mött motstånd när de själva försökt att lyfta samiska hbtq-frågor.
Projektledarna valde att satsa på livsberättelser som form, eftersom de menar att de är ett starkt verktyg för att skapa förståelse och respekt för andra. Dessutom ger det individen kraft att bli lyssnad på och tagen på allvar, menar de.
Ett av målen var att skapa förutsättningar för att prata om det queera i Sápmi. I dag finns mängder av texter med hbtq-perspektiv på Sápmi i samiska medier och bloggar, flera öppet queera samiska politiker och ett hbtq-arbete inom Sametinget. Andra mål var att skapa reflektion, debatt och nätverk för att på sikt stärka möjligheten att leva i Sápmi oavsett identitet. Dessutom skulle bilden av samisk identitet nyanseras bland både samer och icke-samer.
– När vi började hade vi en ganska liten vision. Vi ville lyfta rösterna och skriva in berättelserna i samtidshistorien. På vägen växte visionen. Vi ville också skapa sociala rum för samtal där folk sätter sin egen agenda och olika grupper sammanförs. Och det vi har visionerat kring har vi också gjort. Det största tycker jag är att vi har skapat ett offentligt samtal där det inte fanns. Det är jag mest stolt över, säger Sara Lindquist.
En av deltagarna i Queering Sápmi är Josefina Skerk, som sitter i Sametingets styrelse och är ordförande för Sametingets ungdomsråd. Hon har varit relativt ensam om att driva hbtq-frågor i Sametinget tidigare och tycker att Queering Sápmi har gjort skillnad.
– Det har blivit lite lättare och öppnare, men det finns en enorm okunskap. Jag skulle gärna se att hela Sametingets personal och politiker utbildades i frågorna. Jag tror att det krävs att Sametinget tydligare skriver och agerar för att visa att perspektivet finns med och att Sametinget finns till för alla samer.
Projektet har verkligen behövts, säger hon. Inte minst för att samla personer med samma erfarenheter för att kunna prata.
– Det har varit fantastiskt att ha möjlighet att diskutera hur det är att vara queer och same på samma gång och inte behöva skilja på de sidorna av sig själv.
Men de största problemen finns inte i den svenska delen av Sápmi.
– I allmänhet är det en okej situation i Sverige. I Ryssland är det i stort sett omöjligt. Homofobin och hatbrotten är utbredda problem och nu finns en lagstiftning som förbjuder människor att vara öppet hbtq.
I samband med helgens premiär på Västerbottens museum arrangerades även workshop/konferens med grupper som queera samer, hbtq-organisationer, politiker, forskare och anhöriga. De fick i uppgift att diskutera vad som ska hända nu, och hur, och resultatet blev en rad konkreta förslag. Till exempel ska samiska ungdomsorganisationer i Sverige, Norge och Finland träffas i slutet av oktober för att diskutera ett samarbete. Många tog upp hur viktigt det är att ha en queer representation på samiska evenemang, liksom en samisk representation på queera evenemang. Det finns även intresse från forskningshåll av att bli bättre på att hitta queera samiska berättelser från förr och nu. Samiska hbtq-personer diskuterar att starta en egen organisation och har fått erbjudanden om stöd från svenska och finska hbtq-organisationer.
– Det pratades också om att trycka på Sametingen med mejlbombningar och aktivistkampanjer, berättar Elfrida Bergman.
Dessutom fortsätter processen med att skapa en samisk terminologi kring hbtq. Att materialet finns på flera språk var nämligen en självklarhet redan tidigt i projektet, men översättningen blev också viktig i sig. Det gällde att lyfta fram ett bortglömt ordförråd eller i många fall skapa nya ord. En grupp samiska queers har varit med och påverkat hur de själva vill definieras och börjat att skapa ett queert samiskt språk.
För projektledarnas del ligger fokus framöver på att fortsätta att underlätta för vidare samtal och träffar utifrån den plattform som de byggt, särskilt bland samiska unga.
– När vi sprider boken och utställningen ska vi också skapa mötesrum där det går att arbeta vidare med frågorna. Vi ska underlätta för målgruppen att söka pengar tills de har egna organisationer och strukturer och dela med oss av den kunskap som vi byggt. Vi vill fortsätta att sammanföra folk för att kunna göra påtryckningar, säger Sara Lindquist.
Det finns många organisationer som kan göra mer för hbtq-frågor i Sápmi, menar hon.
– Sameting, politiker, län och landsting i Norrland behöver ta ansvar för målgruppen och skjuta till pengar när ansökningarna kommer. Frågan behöver tas på allvar. Och grupperna behöver förståelse och stöttning. Som alla mänskliga kamprörelser i sin linda behöver det vara en process och en rörelse som tar tid.
