Under hösten har en liten grupp kulturarbetare i Norrköping samtalat kring arbete och kartlagt sin relation till staden. Förhoppningen är att möten och samtal ska leda till alternativ till dagens ekonomiska system.
Den 19 januari presenterar kulturarbetarna i projektet Making a living: ett försök att återerövra arbetets språk en del av sina erfarenheter i en stadsvandring. Då kommer de att tala om varsin plats och bjuda in vandringens deltagare att diskutera sina erfarenheter av samma platser. Men Making a living är mer av en process och ett samtal än en stadsvandring eller ett färdigt verk.
Det är konstnären Ioana Cojocariu som har initierat projektet i Arbetets museums regi och idén kommer delvis från hennes egna erfarenheter.
– När en jobbar som konstnär har en ofta många andra småjobb. Ur min situation växte frågan – om flera kulturarbetare möts och diskuterar, skulle det kunna leda till alternativ till den här ekonomiska ordningen?
Förra året började hon därför att kartlägga sitt arbete i sin hemstad Malmö och bjöd in andra att vara med. Kopplingen till stadsrummet är viktig.
– Arbete formar våra rörelser i staden. Det handlar till exempel om tillgången till det offentliga rummet. Kartografi har använts mycket i militär verksamhet men det finns en subversiv potential i att använda det på andra sätt.
Sedan bjöds Ioana Cojocariu in att göra ett liknande projekt i anslutning till Arbetets museums aktuella utställning Prekär, som handlar om otrygga anställningar och andra perspektiv på arbete i dag.
I höstas bildade hon en grupp i Norrköping som består av sex kvinnliga kulturarbetare. Hon menar att prekariatet egentligen är en feminisering av arbetsmarknaden.
– Arbetsvillkoren för kvinnor har alltid varit prekära. Kvinnor är experter på det.
Hon tar upp exempel som obetalt arbete i hemmet och frågor från andra vågens feminism som arbetslivet och tillgången till staden.
Samtalen har bland annat handlat om hur det offentliga och det privata hänger ihop, om vilka val kulturarbetarna gör och varför, om hur en fast anställning formar ens självbild och om gränsen mellan en flexibilitet som skapar frihet och en flexibilitet som skapar otrygghet.
– Vi har inte talat utifrån positionen att en alltid är exploaterad, säger Ioana Cojocariu.
Ett tema som har tagits upp är erfarenheten som bland annat Ioana Cojocariu har av att komma till Sverige som konstnär.
– Vi har diskuterat det absurda i att möta Arbetsförmedlingen och prata om allt en skulle kunna göra istället för att vara konstnär, att få frågan om du är någon som vi har nytta av.
Vad som händer med gruppen efter stadsvandringen är inte bestämt men Ioana Cojocariu hoppas att de fortsätter att ”vandra” på andra sätt, genom att mejla och skriva till varandra, och skapa andra rum för samtal.
– Vi har pratat om vad det betyder att träffas och dela erfarenheter och att arbeta fram ett solidaritetsperspektiv i kulturbranschen där det är mycket konkurrens.
Ioana Cojocariu säger att samtalen har präglats av starka känslor, men också av humor inför de ofta absurda situationerna och inte minst en vilja att hitta alternativ till den rådande ordningen. Det finns en styrka i att mötas, menar hon.
– Det är väldigt viktigt att fortsätta att prata om de här ämnena, om vi kan organisera vårt arbete på ett annat sätt, prioritera andra saker och se banden mellan individerna i staden, att se varandra som resurser. Folk har så stora kunskaper – tänk om vi skulle använda den kompetensen till att vägra att göra på det sätt som förväntas av oss, och istället utbyta kunskaper och hjälpas åt.
