Bland oss röd-gröna finns en ganska vitt spridd uppfattning om att det moderna konsumtionssamhällets gradvisa nedgång helt av sig självt kommer att leda till ett slags återvändande till naturen. När resurserna börjar tryta tvingas vi att återgå till så väl lokal produktion som dito demokrati. Inte minst i de gröna vågen-kretsar jag som lantis stundtals umgås är denna tro utbredd.
I en vanlig variant av detta historiedeterministiska omställningstänkande heter det att oljetoppen kommer att rädda klimatet och hindra den biologiska utarmningen. Tänk igen! Lek med Google maps i 20 minuter och kolla in gränsen mellan Syd- och Nordkorea och se med egna ögon hur mycket grönare det är i söder än i norr. Det blir så när folk eldar upp skogen för att överleva.
Jag är inte någon vän av ständig tillväxt. Men även om en övergång från tillväxt till en annan ekonomi kanske hör till det jag önskar mest här i livet så kan jag inte påstå att jag ser fram emot det. Eftersom ingenting här i världen pekar mot att den globala ekonomin går i riktning mot att snällt fasa ut tillväxtmodellen så kommer snarare bristande resurser och klimatförändringar att slå hårdare mot oss för varje år som går efterhand som sagda modell börjar tänjas till bristningsgränsen. Och Maktens lösning på problemen kommer sannolikt inte att heta kommunalism, utan mer makt.
Den rika världen är inte beredd att gradvis skifta färg från dollar- till mossgrönt. Industrier och toppolitiker klänger sig fast vid det gamla paradigmet, och än så länge funkar det. Världens fattigare regioner – vilka när det gäller naturresurser paradoxalt nog ofta är de rikare – har inga möjligheter att skydda sig mot oss, utan kommer gradvis – vilket redan sker – att börja sönderfalla under det ökande trycket. Konflikter som direkt eller indirekt påverkar oss uppstår.
Till exempel: Enligt somliga bedömare befinner vi oss redan nu i början av en ny folkvandringstid. Om en inte så liten del av EU:s befolkning redan förvandlats till protofascister på grund en ynka miljon flyktingar, hur kommer vi då att reagera på 50 eller 100 miljoner?
Idén bakom historiedeterminismen verkar vara ett utslag av den gamla tankemodell som säger att Det måste bli sämre innan det kan bli bättre. Men tyvärr, historien lär oss snarare att om det blir sämre så kan det strax bli ännu sämre. Efter feodalismen kom istället envåldshärskarna, efter Skräckväldet kom Napoleon, efter Depressionen kom Hitler…
Så ska vi då bara ge upp? Nej, naturligtvis inte. Det är viktigare nu än någonsin tidigare att aktivera sig. I grupp eller ensam, med de frågor som gnager. Förändringen är möjlig, och den måste nog med nödvändighet gå i riktning mot den framtid som gröna vågarna sett – mot närproduktion och närdemokrati – men den kommer inte att ske av sig själv.
