Omställning, hur svårt är det egentligen? Om vi med västerländsk livsstil ändrade vårt sätt att tänka och leva från att ha mest prylar när vi dör till att vara och njuta av det korta liv vi fått. Om det ekonomiska systemet skulle prioritera välfärd och livskvalitet före tillväxt skulle mycket vara vunnet för väldigt många. I Paris fattades ambitiösa beslut av världens ledare som dock inte verkar förstå, att det är på riktigt. Att det direkt måste påverka dagspolitiken och ge förändringar som syns i samhället och känns i kroppen.
Många pågående krig och naturkatastrofer är orsakade av redan inträffade klimatförändringar. Genom medierna ser människor hur bra man kan ha det i länder med fred och västerländskt levnadsmönster. Därför gör de som människor gjort i alla tider, försöker ta sig till ett bättre ställe. De kommer hit.
Med ena handen stiftas lagar som gör att de utlämnas till flyktingsmugglare och livsfarliga transporter. Med andra handen skickas båtar till Medelhavet för att rädda dem från att drunkna och vi får tillfälle att framstå som hjältar. Vi betalar för att sätt upp hinder som dödar och vi betalar för att rädda människor. Kunde inte de pengarna ha använts bättre?
Vi stänger våra gränser. Vi vill inte se flyktingarna här för de påminner oss obarmhärtigt om att den omställning de tvingats göra måste även vi göra. Vi stänger dem ute och säger att våra system är på bristningsgränsen. Jag tror inte vi vet vad det innebär. De som flyr lämnar länder där det inte ens finns några system som kan brista.
Jag ser det samhälleliga i det enskilda. För alla individer innebär åldrande förändringar. Det är en ofrånkomlig omställning som tacklas på många sätt. På det individuella planet finns alla de beteenden som uppvisas på det stora gemensamma. Några försöker förbereda sig, skapa sig en ordnad reträtt på egna villkor. Andra blundar och fortsätter som förut och vill inte ändra på något. Tills det en dag är för sent.
Som kommunpolitikern sa på tv: ”Det är klart att man vill fortsätta bo hemma.”
Ja, det gör en frisk 50-åring. Han hade inte fantasi att tänka 20–30 år framåt i tiden ens för egen del.
Har vi en så begränsad kapacitet att tänka framåt? Så svårt att greppa de förändringar som vi känner i vår kropp, ser i vår vardag? Åldersförändringar, sjukdom och död. Vi kommer alla oundvikligen dit.
Är det då förvånande att det är så svårt att ta itu med de förändringar som behövs för att rädda klimatet? Fast den väntande klimatkatastrofen skulle ju i alla fall kunna undvikas.
En åldrande kropp, en överutnyttjad planet. Empati, omvårdnad, planering och långsiktigt tänkande behövs i båda fallen.
