Det finns givetvis inget likhetstecken mellan landsbygdsbo och hetero. Trots det ses queer ofta som ett storstadsfenomen vilket nätverket queer*bygd vill ändra på.
Stina Nilss, en av de engagerade i nätverket, tror att bilden av hbtq-personer som drar från landsbygden till stan så fort de får chansen tyvärr är ganska sann.
– Jag tror det eftersom det är vad som erbjuds i samhället och då blir den bilden också självuppfyllande. Det finns en uppfattning om att queerrörelsen håller till i stan.
Stina Nilss är född på landsbygden, har bott i större och mindre städer och sedan drygt tre år i byn Mollaryd utanför Borås. När Landets Fria når fram på telefon är hen i färd med att fixa vattnet som frusit i huset under en kall natt med temperaturer neråt minus 20.
Mollaryd är en by där kvinnor som lever ensamma eller tillsammans med andra kvinnor är relativt vanligt förekommande, berättar Stina Nilss.
– Det var inget jag visste när jag flyttade hit och det ställde också mina fördomar på ända. Det var inte den landsbygd som jag var van vid, men det är klart att det ser olika ut på olika platser.
I somras var Stina Nilss inbjuden att vara samtalsledare på ett seminarium som Feministisk initiativ ordnade under Stockholm pride med fokus på partiets landsbygdspolitik.
– Det blev en ganska bred diskussion och alla som var där var inte Fi:are. En del av oss startade Facebookgruppen queer*bygd efteråt och där har diskussionen puttrat på sedan dess.
Nätverket har arrangerat samtal med rubriken ”Hela landet ska queera”, bland annat under Skövde pride, Feministiskt forum i Göteborg och RFSL ungdoms medlemsdagar i Linköping.
– Det har varit fokus på vad som finns respektive saknas.
På samtalen har deltagarna bland annat diskuterat vilka queera sammanhang som redan existerar och vilka trygga rum som skulle behövas. Det har också pratats om vad nätverkets medlemmar skulle vilja se hända framöver – ett slags utopiverkstad som Stina Nilss hoppas ska fortsätta under 2016.
– I Skövde bildades en grupp som ska jobba med hbtq-frågor i skolorna och de har även fikaträffar för hbtq-personer i Skaraborg.
Nästa träff för queer*bygd blir under projektet #ungapålandsbygdens träff i Riddarhyttan i februari.
– Vi ska både ha workshop med #ungapålandsbygden, samt ha en internträff. Min förhoppning är att det ska hända mer i nätverket under 2016. I höstas låg fokus på att prata ihop oss.
Stina Nilss har jobbat med landsbygdsutveckling i många år. När problemet är akut som att byn snart dör ut kan det vara svårt att intressera människor för att prata om begränsande normer kring kärnfamilj och heteronormativitet.
Men Stina Nilss upplever att det har blivit lättare att synliggöra köns- och sexualitetsnormer i takt med att landsbygdsrörelsen tagit till sig begreppet storstadsnormen.
– Storstadsnormen kan sägas vara en utveckling av det gamla klyschiga klagomålet att ”de i Stockholm bestämmer över oss”. Det är ganska lätt för folk att relatera till.
Men alla är givetvis inte övertygade. Det finns fortfarande en uppfattning att queer och frågor som relaterar till kön och sexualitet hör staden till.
– Då brukar jag säga att om det är så hör väl också kapitalistiska verksamheter som affärer staden till – de går ju mycket bättre i stan – och då är det väl lika bra att vi lägger ner lanthandeln. Det brukar ofta sätta igång diskussionen.
En fördel som finns när det gäller att engagera folk på landsbygden är att det ofta finns en grundsyn att det är människorna som gör platsen, tycker Stina Nilss.
– När det inte finns ett så stort antal människor blir varje enskild person väldigt viktig. Det kan göra det lättare att prata om vilka perspektiv vi har med oss och hur vi ser på varandra.
På senare år har pridefestivaler arrangerats på många mindre orter.
– Det är verkligen jättebra, men samtidigt kan jag ibland känna att det blir en ursäkt att prata om de här frågorna i några dagar och sedan köra på som vanligt igen resten året.
En utmaning är att se hur storstadsnormen samverkar med normer om vithet, sexualitet och kön. Bryter en person mot flera normer samtidigt blir det oftast en mer utsatt position.
– Utifrån mig själv ser jag det som en styrka i kampen att slåss mot flera normer på samma gång. Men jag fattar att andra tycker att det kan vara jättekämpigt och då kan ett val vara att istället flytta till stan där det finns fler trygga queera rum.
Stina Nilss tycker att hen för egen del oftast inte känner sig särskilt utsatt eller ensam som queerperson på landsbygden.
– Jag är privilegierad, vit och passerar i de flesta sammanhang. Det är klart att det kan vara mycket tuffare för någon som avviker tydligare. Och det är något som vi gemensamt kan vara med och förändra.
Nätverket queer*bygds ledord är att hela landet ska queera. Men vad innebär det egentligen?
– Queer är inte lätt att beskriva och det är lite så det ska vara. Förenklat handlar det om normer kring kön, sexualitet och relationer. Och för mig allra mest om levnadsval och om aktivism.
Alla som bor på landsbygden vill inte ha kärnfamilj, hus, bil och så vidare. Liksom att alla queera inte är intresserade av att gå på den rätta klubben, ha den rätta stilen eller vad det nu kan vara, fortsätter Stina Nilss.
– Jag kände ofta att jag inte passade in i hur en ska vara queer när jag bodde i stan. Jag gillar att vara i skogen och ta långa promenader. Vi är alla mer komplexa än det som olika normer säger till oss att vara.
