Jag läste nationalekonomi vid Linköpings universitet i början på 1970-talet. Den liberala ekonomiska teorin dominerade totalt. Men vi fick också lära oss om keynesiansk ekonomi och till och med nosa lite på marxistisk ekonomisk teori.
30 år senare var allt förändrat. I början på 2000-talet föreläste jag om globalisering bland annat för ekonomistudenter, och fick ofta höra från dem: ”Det du berättar får vi inte veta något om på våra kurser i nationalekonomi. Där serveras nyliberal ekonomisk teori som den enda sanningen. Att det finns alternativa synsätt nämns aldrig.”
Nej, nyliberalismen tycktes ohotad. Med hjälp av institutioner som WTO, EU och IMF hade den nyliberala ekonomiska doktrinen spridits över hela världen.
Desto hårdare blev slaget 2008 när finanskrisen bröt ut, en kris som nyliberala ekonomer varken kunde förutsäga eller förklara. Sådana kriser fanns helt enkelt inte i deras modeller. Eller som Alan Greenspan, tidigare ordförande i USA:s centralbank, kommenterade i oktober 2008: ”Hela den intellektuella konstruktionen föll samman i somras.”
Ja, nationalekonomernas gloria hamnade rejält på sniskan 2008. Men inte tillräckligt för att de skulle bli detroniserade. Fortfarande domineras världens ekonomiska institutioner och politik av nyliberalismen. I det senaste numret av den radikala tidskriften Fronesis granskas kritiskt dagens nationalekonomi. Vi förs in i en imaginär värld bestående av de mytiska varelserna homo oeconomicus, totalt rationella och egoistiska, med tillgång till fullständig information, som utbyter sina varor på perfekta marknader. Deras mål är att maximera sin nytta och minimera sin kostnad. De lever isolerat utanför alla sociala och historiska sammanhang. Och det enda viktiga med deras varor är att de kan utbytas på en marknad, inte vilka mänskliga behov de tillfredsställer.
Nationalekonomer älskar matematiska modeller, hävdar flera av de kritiska forskarna i Fronesis. Det som inte går att uttrycka i en matematisk modell är inte intressant. Enkelhet och matematisk elegans får ersätta förklaringskraft.
Priset för denna matematisering är att man tvingas överge den verkliga världen för att istället vetenskapligt bevisa samband i tänkta världar. Dessvärre baseras ju många verkliga beslut på dessa fiktiva samband.
Men, påpekar Fronesis, finanskrisen har också blottlagt allvarliga brister hos dagens vänster, som är ganska frånvarande i den ekonomiska debatten. Den politiska vänstern behöver stärka sin förmåga att kritiskt analysera ekonomiska frågor.
Ja, tänker jag skuldmedvetet, där har de ytterligare en poäng. Någonstans i alla hedgefonder, derivat och ”collateral papers” började också jag tycka att det hela blev väl obegripligt och vansinnigt. Men det är hög tid att ta tillbaka problemformuleringsinitiativet inom ekonomin.
